Krönikor

Svar på kommentar.

maj 27, 2014

Hej mina kära vänner. Igår fick jag en kommentar på mitt Hannahs Historia-inlägg, som jag verkligen fastnade för. Eftersom avsändaren var anonym så väljer jag därför att svara här. Kommentaren var följande:

Skärmavbild 2014-05-27 kl. 20.58.15

För det första, så vill jag verkligen tacka dig för att du skrev. Jag känner igen mig så mycket mer i din historia än du förstår. Jag vet preciiis hur det är att leva där du är nu. Och jag förstår också din ”negativitet” som du säger, för klyschor som ”du duger som du är”.

 

När jag hade lägst självkänsla och ogillade mig själv, hade jag väldigt svårt för människor som var tvärtom. Jag kunde störa ihjäl mig på någon som var lite extraglad, eller den som stod längst fram på Friskis och gjorde medelpassets alla övningar så där LITE för mycket. Så, ifall du tycker lite av det jag säger låter klyschigt, så förstår jag det helt. MEN. Jag har levt ett helt liv åt att klyschigt hata mig själv, så varför kan jag inte nu klyschigt älska mig själv?

 

Att skapa bra självkänsla tar tid, precis som dålig självkänsla gör. Tänk att du levt 23 år, där du talat om dig för att du inte duger, och att du inte är fin. Där du sagt till dig själv ”när jag blir smal blir jag nöjd och lycklig. Då blir jag FIN”. De tankarna har din hjärna anammat efter åratal av repetition. Att du hundratals gånger har sagt detta till dig själv. Tror du inte då att det kräver lika lång tid att förändra det tankemönstret?

 

Jag vet att det jag säger ibland kan kännas naivt och låta fånigt, det tog mig lång tid innan jag tog mig över det själv. Men fråga dig själv. Kan du stå över ”klyschigheten” och våga se dig själv genom din bästa väns ögon? Vad har du att förlora? Och framför allt – vad har du att vinna?

 

Och till dig som skrev kommentaren, du får gärna maila mig på hannah@ sizelycklig.se, så kan vi fortsätta prata där.

 

Kärlek

Hannah

 

2 Comments

  • Reply Erica juni 8, 2014 at 6:11 e m

    Känner igen det där med bara ben, är snart 26 år gammal och har haft problem med åderbråck sen några år tillbaka. Redan då var det pest och pina just för att folk pratade om hur fult och äckligt det såg ut med åderbråck. Hittills har jag kunnat gå i leggings som slutar en bit ovanför vristen men nu när jag har ett åderbråck som börjat krypa ner på benet och mitt fram på vristen har jag svårare för att ha mina leggings. Samtidigt jobbar jag med att intala mig själv att den enda som bryr sig, det är jag själv. Vissa dagar går det bättre och vissa dagar går det sämre.

    Kämpar med vikten ännu en gång nu och den här gången känns allt så mycket bättre. Jag är på en bra plats i livet och får mina; Jävlar vad jag är snygg stunder. Dessa stunder försvinner åderbråcken än fast de ibland är värre än någonsin.

    Kram

  • Reply Johnd810 augusti 13, 2014 at 4:19 f m

    I think this is among the most significant info for me. And i am glad reading your article. But want to remark on some general things, The website style is wonderful, the articles is really great D. Good job, cheers cfbfecbfbcak

  • Leave a Reply