Hannahs Historia

Hannahs Historia: Relationsångest

maj 5, 2014

Jag klipper här med det lilla röda sidenbandet och inviger Hannahs Historia. Här kommer det varje måndag komma en krönika om något personligt. Innan jag bestämde mig för detta, frågade jag mig själv ”vill jag verkligen utelämna mig såhär?” När jag tänkt långt och länge, insåg jag – ja. Jag vill dela mina historier i hopp om att någon känner igen sig. Då måste det vara personligt.

Idag ska jag berätta om min relationsångest.

 

När jag var 18, så träffade jag min första kärlek. Han var perfekt och allt jag drömt om. Vi blev blixtförälskade. Problemet var dock att när vi sa att vi var ett par, så fick jag panik. Alltså brutal ångest. Det var en känsla av extrem rädsla och instängdhet. Jag tror att jag var livrädd för att älska – men framför allt – att älskas.

 

Under denna perioden hade jag extremt dålig självkänsla, blandat med ett bra självförtroende. Alltså, jag bar omkring på en fasad och mask att jag var en självsäker tjej, när jag inombords kände mig så liten. Till detta så hade min morfar fått cancer, och jag besökte honom varje dag innan han gick bort. Min morfar var en stor stöttepelare i mitt liv, och den tatuerade fjädern på mina revben står för honom.

 

SÅ, det var mycket yttre faktorer ja, men jag fick sån panik av att någon faktiskt tyckte om mig. För den jag var, på riktigt. Inte den jag försökte ge sken av, utan mitt riktiga jag.

 

Jag insåg aldrig att det var ångest jag hade och hittade därför aldrig ett sätt att bearbeta det. Har genom åren pratat mycket med Q (min psykolog) om detta, och hon har förklarat ångest som en kurva. När man står på toppen av sin ångestkurva vill man instinktivt BORT direkt. Det var vad som hände mig, och vårat förhållande tog slut efter bara ett par månader. Och jag kände mig så frii. Q förklarade senare för mig att ifall man faktiskt accepterar och ”genomlider” just ångestattacken, då går den över. Men detta tog mig tre år att förstå.

 

När jag tre år senare träffade H, trodde jag att jag var färdig med min mentala resa. Jag hade nyligen kommit från Biggest-slottet och var så sugen på träffa killar. Men jag hade levt tre år nu utan att tillåta mig att känna, så något seriöst letade jag aldrig efter.

När H kom in i mitt liv, så rev han min mur. Jag blev otroligt förälskad. MEN. Som ett brev på posten kom även ångesten. Den ville att jag skulle bort, bort, bort. Fort – nu! Till min gamla, trygga värld. Men då hade jag ändå bearbetat andra typer av ångest och visste vad som höll på att hända. Men detta gjorde mig rädd. Rädd att låta ångesten ta över, och att jag skulle sluta känna.

Skärmavbild 2014-05-05 kl. 20.05.44

Jag minns en kväll. Jag var i hans dåvarande hus. Det låg rätt öde och vi stod ute på en av balkongerna och tittade ut i det tysta mörkret. Såg alla hundra stjärnor. Jag berättade att jag ville döpa en stjärna innan jag dör. ”Den döper vi”, och pekade på den starkast lysande. DÄR kom den. Från ingenstans dök ångesten upp. En obeskrivlig känsla, och jag ville ur min kropp, ur hans hus och framför allt ur hans liv. Det som dock hände nu, för första gången, var att jag valde att släppa in honom. Jag berättade hur jobbigt det var och hur rädd jag blev för att sluta känna. Och han förstod. Han höll om mig, och fick min kurva att för första gången vända. Jag tog mig igenom det. Det var där och då som jag bara släppte alla livlinor och flytvästar. Och föll djupare än jag någonsin vågat. Jag blev så sjukt jävla kär. Att få känna de känslorna är det mest magiska jag upplevt. Och jag är så stolt för att jag faktiskt vågade.

 

Så, om du känner igen dig i något jag skrivit, så är mitt enda råd – släpp taget. Våga älska. Den stora kärleken är värt allt. Oavsett om du är kär en dag, ett år eller ett liv. Det är värt allt i världen.

 

Jag sörjer inte vårt förhållande idag, dock kommer jag alltid vara tacksam för att han hjälpte mig att övervinna min ångest. Det räddade mig och gör att jag inte är rädd för framtiden längre. Så, tack Hampus. Jag kommer alltid att älska dig för det.

 

Att övervinna rädslor eller i detta fall, ångest, kan kännas omöjligt i början. Det är svårt att veta hur man ska reagera när ångesten kommer. Idag har min attacker i princip försvunnit, vilket känns väldigt skönt. Men kommer en panikkänsla i bröstet, så tycker jag det är viktigt att intala sig själv att den får komma. Det är okej. Låt den komma – och . Ångestkänslor stannar inte i kroppen för alltid. Det går över.

 

Låt aldrig rädslan hindra dig från att älska.

 

Kärlek Hannah

 

 

17 Comments

  • Reply J maj 5, 2014 at 6:27 e m

    Känner igen mig nå fruktansvärt!!!! Tack!!!

  • Reply A maj 5, 2014 at 6:43 e m

    Att du lyckas sätta ord på klumpen i min mage är skrämmande. Att något så enkelt att älska sig själv och tillåta sig att känna glädje kan vara så svårt. Tack för att du delar med dig av dina tankar och din historia!

    • Reply Hannah Östebo maj 7, 2014 at 3:32 e m

      Tusen tack för din fina kommentar. Det är för sån respons som jag delar med mig, för jag önskar att någon hade sagt sådant till mig när jag mådde dåligt. Jag hoppas du läser inlägget som kommer ut vid 19,30, där du kan öva på att boosta dig! Stor kram!

  • Reply GC maj 5, 2014 at 6:49 e m

    Tack för att du berättar. Väldigt intressant. Du har mycket kärlek att vänta i ditt liv Hannah för du är en sån rar personlighet. Kram.

    • Reply Hannah Östebo maj 7, 2014 at 3:31 e m

      Det var verkligen fint sagt. Jag ska spara det i hjärtat, så tusen tack. Jag hoppas även att du får mycket kärlek, för det är du värd. Kram!

  • Reply Jonna maj 5, 2014 at 8:57 e m

    Åh, fina Hannah!
    Precis såhär kände jag i mitt förra förhållande. Paniken att man bara ville dra sig ur det och tanken ”är det här rätt?”
    Det tog mig nästan två år efter jobbiga perioder att inse att det förhållandet inte var rätt och jag kände mig mogen o stark att ta mig ur det. Det är jag väldigt glad för idag eftersom hans sätt att behandla mig sänkte min självkänsla! Tack Hannah för att du delar med dig!! Kärlek!

  • Reply Amanda maj 5, 2014 at 9:31 e m

    Du är så bra Hannah! Känner så igen mig, inte bara i detta, utan även i mycket annat du skriver också. Blir som en liten terapi att gå in och läsa här och se att man inte är ensam med samma tankar. Hjärta!

    • Reply Hannah Östebo maj 7, 2014 at 3:30 e m

      Tusen, tusen tack för dina ord. Det är terapi för mig att höra så vackra ord. Kärlek!

  • Reply Angelica maj 6, 2014 at 10:00 e m

    Helt sjukt! Hela min vardag styrs pga panikångest och ja ska inte gå in på detaljer men ja vet hur hemskt det är. Skönt o läsa att man inte är ensam för de är ju så ja känner mig. Kram kram

    • Reply Hannah Östebo maj 7, 2014 at 3:29 e m

      Du är aldrig ensam, min vän! Jag har bearbetat mycket av min ångest idag, men du är aldrig ensam. Det är det sizelycklig finns för. Kram och kärlek!

  • Reply Elin maj 30, 2014 at 10:45 e m

    Det här träffade rakt in i mitt hjärta och tårarna bara rinner. Är 17 år och känner igen mig i mycket av ovanstående. En av mina bästa vänner som jag träffar varje dag, förklarade för några månader sedan att han var kär i mig. Jag hade varit förtjust i honom sedan början av gymnasiet, men sekunden jag insåg att han kände detsamma för mig, om inte starkare, så fick jag panik. Allt blev ångest och jag ville bara fly. Förklarade att jag bara ville vara vänner, men nu, månader senare, känns allt fortfarande tungt. Tänker på honom varje dag, osäker på mina känslor. Känner mig ledsen för att ha sårat honom så djupt, och tänker samtidigt hur han är den mest omtänksamma person i mitt liv, hur han verkligen se mig för den jag är, på riktigt, och hur mycket det skrämmer mig. Vet varken in eller ut längre. Vill våga älska och ge det en chans, men är rädd för att såra honom ännu en gång. Vill heller inte undra hur det kunde ha varit när jag blir äldre. Förlåt för att jag spillde ut allt detta här, men ville bara lätta på mitt hjärta.

    • Reply Hannah Östebo juni 3, 2014 at 12:21 e m

      Älskade du. Du måste våga, tro mig. Släng dig ut för stupet, även om det känns så jobbigt innan. Det kommer vara värt det, alla dagar i veckan, jag lovar dig. Och du är ingen glaskula, du går aldrig sönder. Du tar dig igenom alla svårigheter i livet. Men för att komma över sin relationsångest måste man exponeras för det. Ifall du har känslor för honom, låt inte rädslan styra och hindra dig. Massa kärlek till dig!

  • Reply Ida augusti 17, 2014 at 1:48 e m

    Hej. Tack för det här inlägget. Känner (tyvärr) igen mig alltför väl. Är mitt uppe i det där nu då jag träffar en kille sen nån månad tillbaka. Han är superfin och det enda jag vill är att spendera tid med honom och se vart det leder. Men min oro och ångest låter mig inte! Jag har varit deprimerad och mått upp och ner de senaste tre åren. Var i min första ”riktiga” relation när depressionen bröt ut och det säger väl sig självt att det satte en prägel på vårt förhållande. Det tog slut i januari och jag tänkte att det skulle lösa mycket. Det löste väl en del men såklart inte allt och det blev en kalldusch när jag insåg hur mycket av problemen som faktiskt handlar om mig, min oro och ångest och självkänsla osv.
    Jag Gick i samtalsterapi i drygt ett år och inser att jag behöver ta upp det igen.
    Det är väldigt skönt att läsa om andra som har liknande problem så TACK.

  • Reply Alesandro april 15, 2015 at 5:59 f m

    Hej!
    Ärligt så råkade jag ramla över din blogg, jag är nog inte din typiska läsare, men jag känner att det fins en poäng i det du skriver.

    Jag behöver verkligen din hjälp, jag träffade en kvinna och vi blev jätte kära, efter ett tag bestämde vi att flytta ihop. När vi väl flyttade ihop så var allt förändrat och hon beskrev precis som du att hon går med en konstant ångest o tryck över brösten. Hon stöter bort mig men jag stannar stadigt kvar då jag vet att det är hennes ego som talar.

    Jag vet verkligen inte vad jag skall göra då jag älskar henne och inte vill förlora henne.

    Hur ska jag bete mig? Ska jag låta henne vara? Ska jag vänta in henne? Vad ska jag göra?

    Snälla hjälp mig då jag vet varken in eller ut.

    • Reply Hannah Östebo april 28, 2015 at 12:57 e m

      Hej fina du. Tack för din kommentar. Jag träffar en kille nu som är helst fantastisk, för han gör just det – står kvar. Det kräver mod och styrka men är EXAKT det som man (läs jag) behöver. När jag får ångest så stöter jag bort alla nära, speciellt min partner. Finns där som stöd, visa att du är en stark stöttepelare som inte försvinner, men våga prata om der. Hur känns ångesten, vad är det för känslor? Hur kan ni hjälpas åt?
      Hon är garanterat extremt tacksam över dig. Står du ut i ångesten kommer hon förstå hur fantastisk du är. Stor kram!

  • Reply Hanna januari 5, 2016 at 11:08 e m

    Tack tack tack tack tack, Det här är säkert så länge sen tt du Inte läser det man jag är just nu i exakt denna situation. Jag har varit i en relation med världens bästa kille i 3 år. Har haft massa ångest fram ich tillbaka men aldrig helt kunnat snacka om det. Så i veckan bröt det helt plötsligt ut totalt och vi var så bära att göra slut. Jag berättade om min ångest för han och han var väldigt förstående och snäll och sa att jag får ha vilka oroas tankar jag vill men han lämnat mig inte. Det gick helt över då för stunden men jag har fått tillbaka en del nu när vi är ifrån varandra ( hade beställt en redo hem då jag trodde det var slut) men nu när jag läste detta släpet hela min ångest. Set kommer säkert tilllbaka men för första gången kön er jag mig inte så ensam.

  • Leave a Reply