Hannahs Historia

Hannahs Historia: Flickan som jag.

juni 9, 2014

Hej älskade vänner. Idag var jag och solade vid havet med mina bästa vänner. Från distansen av filten såg jag en del av min historia spelas upp framför mig.

 

 

När vi legat och varit i princip själva på badplatsen så dök det upp en halv skolklass med barn, de var runt 10-11 år. Först kom alla killarna springandes, kastade av sig sina väskor och rusade till bryggan. De var i den åldern då de verkligen inte bryr sig om hur de ser ut, säger eller gör, och de hade inget fokus på någon utanför killgänget. Efter killarna kommer det ett gäng med tjejer gåendes snabbt. De vill inte halka efter, men de vill inte springa. De är så mycket mognare och mer medvetna om sina kroppar, man såg det i hur de gick, förde sig och pratade.

 

 

En av tjejerna är jag. När jag ser henne, så är det jag. Vi var egentligen inte lika i utseendet, men det blev en sådan flashback från min egen barndom.

 

 

Flickan gick precis som de andra tjejerna, pratade precis som dem och skrattade minst lika mycket. Hon stack inte ut på något sätt, möjligtvis att hon hade lite mer former än de andra tjejerna, och ändå visste jag precis hur hon kände.

 

 

De andra tjejerna slängde snabbt av sig flipflopsen, shortsen och t-shirten. Under var det små, outvecklade, framtida kvinnokroppar. Tjejerna tyckte det skulle bli skönt att bada, och årets nya bikini de köpt med mamma invigdes idag.

 

 

Alla utom den där flickan. Hon hade också köpt ny bikini och hon älskade säkert att bada, men hon hindrade sig. När alla de andra tjejerna var färdiga och stod i bikini, så stod hon kvar. Jag tror inte att någon av de andra uppfattade situationen, utan att de tyckte mest att hon var seg. Men jag såg henne. Jag såg paniken i hennes ögon över att behöva visa sig i bikini, jag såg ångesten hon utstrålade över sin kropp.

 

 

Jag såg alla otaliga gånger jag och mina vänner åkt för att bada. Jag såg alla gånger då mina vänner satt i bikini och pratade med killar och inte reflekterade alls över hur de såg ut. Jag såg den inre paniken som flickan hade, över att behöva gå typ 50m till vattnet UTAN handduk, eftersom ingen annan hade det. Jag såg, att trots att hon var så ung, så var hon redan där. Hon var redan missnöjd med sin kropp, hon tänkte på vad hon åt och jämförde sig med andra. Precis som jag gjorde. Precis som jag ägnade 20 år av att göra.

 

 

Historien fortsatte med att flickan snabbt bytte om och tog med sig handduken ända ner till vattnet. Och precis innan hon hoppade i så slängde hon handduken på marken. De skulle få se henne så lite som möjligt. Så lite som möjligt, mig.

 

 

Det var mycket med den flickan som fascinerade mig. Framför allt att jag kände så med henne, och jag förstod precis vad hon gick igenom där och då. Samtidigt, så fick det mig att fundera på när komplexen kom för mig. När började jag ogilla min kropp? När jag tänkte efter, så kunde jag faktiskt inte komma på att jag någonsin gillat den förr. Att jag någonsin sa fina ord till mig själv.

 

 

För mig idag, så är jobbet med självkänslan en självklarhet. Men hur ska det vara det för den flickan, när man aldrig lär sig att man duger i skolan? Jo, man har kanske livskunskap, men hur mycket lär man sig om att man är okej där? Att man duger precis som man är, oavsett betyg, klädesplagg eller hårfärg.

 

 

Tänk att ägna ett liv åt självförakt, så som jag gjorde. Att varje dag intala sig själv hur ovärdig man var. Och vilken ful kropp man hade.

 

 

Är det då konstigt att det tar lång tid att kompensera alla år man behandlade sig själv som en papperskorg?! Ifall man ägnat 20 år åt att säga elaka saker till sig själv, tror man verkligen att det kommer förändras för att man säger fina saker till sig själv i en vecka?

 

 

Att arbeta med sin självkänsla är en ständig utmaning, och någonting man måste upperätthålla hela tiden, precis som kondition. Du måste arbete med din ”psysiska fysik”, och vattna dig själv med kärlek och respekt. Ifall du gör det, och dagligen gör dig själv medveten – då kommer du kunna släppa så mycket som tar energi, fokusera på det som får dig och må bra OCH framför allt – tillåta dig själv att vara lycklig.

 

 

Idag var den absolut första gången i mitt liv då jag låg och solade med några vänner och kände mig bekväm. Jag låg i min bikini och hade en fantastisk dag. Jag kände mig förtjänt att vara där precis som alla andra, och jag njöt verkligen. Det var en helt obegriplig känsla. Det handlar inte om kilorna, det handlar inte om siffran på vågen. Det handlar om min hjärna, mitt hjärta. Det handlar om att jag idag är mitt eget ideal, och är så bekväm i min självkänsla att jag inte behöver jämföra mig med någon annan. Det handlar om att jag idag vet att lyckan är ett sätt att färdas.

 

 

Jag hoppas att flickan en dag förstår det.

 

 Kärlek

Hannah

hh9juni

2 Comments

  • Reply Jossan juni 9, 2014 at 7:30 e m

    Mycket tänkvärt inlägg. Har med varit den där flickan en gång i livet.

  • Reply Jojjo juni 11, 2014 at 8:46 e m

    Jätte bra skrivet!! Jag va den tjejen. Men måste oxå erkänna att jag fortfarande är den tjejen… Tycker inte om min kropp alls. Har jätte ångest inför våren och sommaren. Alla krav som är, eller som vi själva och media skapar. Håller på och kämpar med min vikt dagligen.
    Och jag blir såå besviken på mig själv, och för att inte tala om trött, att jag orkar hålla på istället för att njuta, njuta av livet och allt vad som ingår. Men jag jobbar på det. Mvh en trött 33 årig tvåbarnsmamma.

  • Leave a Reply