Hannahs Historia, Krönikor, Lycka

Hannahs Historia: Sommarångesten.

maj 26, 2014

Varma dagar, sol och kärlek. Grillning, havsdopp och solnedgångar. Sommaren är så fantastisk vacker, och den tidpunkt vi svenskar laddar solcellerna för att klara av resten av året. Så. Alltså borde man längta hela året till sommarn och allt vad det innebär. Men för mig har det alltid varit ångestfyllt.

 

 

Jag minns när vi skulle ha simprover i högstadiet. Alltså, man skulle simma typ 250 m för att bli godkänd. Så alla fyra klasserna begav sig till ett tjärn som låg en bit bort från skolan. Det enda jag kan minnas var ångesten. ”Hur ska jag göra för att komma i vattnet utan att visa mig?” eller ”måste säga att jag har ont i magen” var tankar som dök upp. Jag minns att jag virade runt handduken runt mig och hade den hela vägen till badstegen, där jag raskt plumsade i. Ingen skulle få se.

 

 

Jag har haft fantastiska somrar, jag har verkligen det. Varit ung och galen, gått i för korta kjolar, kysst okända killar, cyklat på stränder, grillat marshmallows, spelat fotboll, nattbadat, döpt stjärnor och druckit häxblandningar. Sommaren är underbar och jag upplevt så mycket under dessa soliga dagar. MEN ångesten har alltid funnits.

 

 

Ångestmoment 1)Bikini. Att sola, bada, gå omkring i. Fruktansvärt! Hur fin bikini det än var så kände jag mig alltid som en strandad val. Dessutom kände jag allas brännande och dömande blickar, även fast jag bara målade upp det i mitt huvud. Jag hade alltid med mig en tunika att ta över bikinin ifall jag nu nödvändigtvis skulle förflytta mig. Skulle jag sola skulle det helst vara själv på min altan. I alla andra bikini-sammanhang kände jag mig något fruktansvärt obekväm.

 

Ångestmoment 2)Klänningar. Åh, dessa klänningar. När jag var stor så levde jag i klänning och kjol. Och såklart – leggings. När sommaren kom så bytte jag ut leggingsen mot strumpbyxor. Eftersom jag är så lång, så kändes klänningarna alltid för korta. Klänningar med bara ben fanns inte på kartan. Tror det var sommaren 2013 jag nästan första gången gick barbent. Sjukt. Då var jag 21 år.

 

Ångestmoment 3)Shorts. Jag ägde aldrig shorts, utan möjligtvis avklippta strumpbyxor, men jag använde de aldrig. Förra sommaren började jag använda shorts, men det var fortfarande fruktansvärt jobbigt. Vad var jobbigt då? Jo. att visa benen. Att visa mina kraftiga vader och lår. Kände mig så utblottad. Det som var värst var att jag ständigt tänkte ”de tycker jag är äcklig. De tycker jag är ful”, om människor jag mötte (ifall jag nu av någon förmodan skulle HA shorts 😉 ) . Alltså, jag mådde dåligt över vad jag trodde att andra tänkte. Helt ologiskt, men det är ångest.

 

 

 

Jag har levt så länge med en rädsla för sommaren. En rädsla för att alla ska tänka och nu plötsligt SE hur tjock jag är. Och även om jag hade gått ner det mesta förra sommaren, så var den mentala delen inte där. Jag var inte där.

 

 

Detta året har jag ägnat mig åt så mycket självterapi. Jag har boostat mig själv, peppat och lärt mig att älska mig själv. Jag har fått hjälpa andra, och det hjälper även mig – att förstå andra och veta att man inte är ensam. Jag har verkligen levt i skräckblandad förtjusning inför sommaren, just för att få visa mig. Så många år jag har gått och svettats i leggings, även de hetaste dagarna.

 

 

Men nu är det SLUT på det. Jag har fått nog av att skämmas över mig själv. Jag är så ofantligt stolt över den jag är idag, och hur jag ser ut idag. Jag tänker inte skämmas mer. Så. I sommar står jag upp för mitt 15-åriga jag. Mitt 18-åriga jag. Jag står upp för de som inte ännu vågar, som inte riktigt är där. För ifall jag kan få en person att våga älska sig själv, då har jag kommit så långt.

 

 

Detta handlar inte om mina kilon. Jag har inte perfekta ben. Jag har celluliter, och det dallrar när jag går. Ibland skaver låren ihop, och jag har fullt av blåmärken från jobbet. Men det struntar jag i. Idag bestämmer jag själv över mitt liv. Jag är mitt eget ideal.

 

 

Låt sommaren 2014 bli året du vågade. Oavsett ifall du bar shorts i en dag, eller gick stolt i bikini hela sommaren. Låt sommaren 2014 bli året då du blev ditt eget ideal, då du kämpade för ett jämställt förhållande mellan hjärna och hjärta. Då du lärde dig att säga ”jag är okej, jag duger”. Då du såg dig själv genom din bästa väns ögon. Våga älska dig själv!

 

Pina inte igenom dig en sommar i för mycket kläder för att du skäms. Tro mig, jag har varit där. Och det kommer vara värt det. Att våga, att öppna ögonen och se hur vacker du är, det kommer vara värt det. Tagga #barabenrevolutionen eller #sizelycklig på Instagam. Du är inte ensam, låt oss göra det tillsammans.

 

 

Nu börjar sommaren för mig. Denna sommaren kommer bli fantastisk. Även om jag är 30 kilo lättare, så har blivit av med den mentala resväskan. Den som ständigt tryckte ner mig. Och den vägde tio gånger mer.

 

 

Kärlek Hannah

 

10403451_10152441410428633_4656847924977781226_n 10378934_10152428247878633_7849027225165392535_n

7 Comments

  • Reply Jeanette maj 26, 2014 at 7:09 e m

    Alltså Hannah! Det du skriver, varenda ord stämmer så in på mina känslor inför sommaren och bad med klassen osv.. Jag gick en hel sommar i tjocktröja på riktigt, en svart tjocktröja hade jag på mig hela sommaren. För jag inte vågade visa mig. Du skriver så från hjärtat, jag är så imponerad av dig. Som vågar, vill och orkar berätta om din resa för oss alla, för mig. Som när jag läser får lite hopp om att jag också kan besegra alla dessa hjärnspöken… Jag SKA besegra min sommarångest.. Jag åker utomlands nästa vecka, har köpt både bikini shorts och en klänning (!) som jag SKA bära och försöka att släppa all ångest. Jag ska gå i linne, T-shirt utan att behöva ha den där förbannade koftan över! Jag har inte gått ner något i vikt eller jo men gått upp allt igen… Men den här gången ska hjärnan vara först. Jag ska lära mig leva i min kropp. Ta hjälp av profitionella människor, läsa böcker om självkänsla och börja jobba med mig själv!

    Nu vart det rörigt och långt men det jag vill säga är ;Tack Hannah! För att du startade sizelycklig ckämpar för att alla ska komma dit, och för att vi får ta del av din resa. Du förändrar liv.

    • Reply Hannah Östebo maj 28, 2014 at 8:20 e m

      TACK älskade du för din kommentar. Det är för sånna fina ord som jag kämpar. För jag önskar att jag hade någon som förespråkade detta när jag var yngre.

      Tycker verkligen att du ska våga i sommar, för din inre ångest är bara du som ser. Du är fantastosk, och det är du i alla lägen, alltid. Glöm aldrig det. Kärlek!

  • Reply Anonym maj 26, 2014 at 7:31 e m

    Jag känner igen mig så mycket..

    Jag är 183cm lång och väger 93-95 kg, (har väg 110 som mest) och har A L D R I G i mitt vuxna liv visat mig ute barbent bland människor. Jag kommer nog inte göra det i sommar heller, för det ger mig ångest av bara tanken. Jag ser människor med bara ben överallt, i många olika storlekar och utföranden, men aldrig så fula som mina. Celluliter, bristningar och dessutom begynnande åderbråck, och just det, jag är 23 år. Tjugotre jävla år, jag borde liksom ha kroppen i mitt liv nu, den kommer ju inte direkt bli bättre med åren.

    Jag vet att jag låter negativ, men det pendlar från dag till dag. Är motiverad många dagar, men faller alltid tillbaka i samma tankefällor och negativa cirklar. ”Jag klarar det inte, jag måste vara smal för att vara älskvärd, om jag bara går ner 20kg skulle jag bli lycklig, Åh det går ju ändå inte det är ingen idé att fortsätta..” Och så går det vidare.
    Ingen utifrån skulle kunna ana dessa tankar dock, då jag ler och säger att ”äh, det finns ju värre saker i livet än att vara tjock, jag har ju en bra utbildning, en fantastisk pojkvän och en underbar familj”.

    Jag blir nästan irriterad på de här ”jag duger, jag älskar mig själv”-klyschorna, även fast jag förstår att du skriver dem för att peppa. Ser det som en illusion, nån jäkla Mia Törnbloms-självkänsle-hittepå och ett luftslott.
    Och jag ska bli Psykolog. Haha, har inte förstått ironin i detta förrän nu när jag skriver det?

    Har inga problem med att hjälpa andra, att bidra till insikt och positiv energi. Har inte heller några problem med att tycka och tänka (inte nödvändigtvis säga) om vad ANDRA borde göra för att ta tag i sitt liv, eller identifiera hur problem vidmakthålls genom olika beteenden/tankar/känslor. Varför är det så jävla svårt när det kommer till mig själv? Jag VET ju vad som är problemet, jag VET hur jag kan göra för att förändra det och innerst inne VET jag att jag kan.

    Förlåt för min spridning av negativ energi här inne på den här sidan, och jag förväntar mig såklart inget svar på mina frågor. Kände bara att jag ville få ur mig den här skiten någonstans, då jag inte fått det tidigare. Inser att jag har mycket mentalt att ta tag i, och siktar på en bara-ben-revolution till nästa sommar. Då jävlar.

  • Reply Sofia maj 26, 2014 at 8:01 e m

    Känner så väl igen mig i det du skriver. Sommaren som är så fantastiskt härlig, men som tyvärr omvandlas till något fruktansvärt jobbigt och ångestfyllt så fort man behöver lämna hemmet.

    Badade inte en enda gång förra sommaren, vi kan ju låtsas att det var på grund av att jag är en badkruka, men det är långt ifrån sanningen. Jag hade helt enkelt för mycket ångest för att kunna korsa stranden och hoppa i vattnet – i bikini.

    Blir så ledsen när jag tänker på hur mycket hjärnspöken som bosatt sig i ens kropp, men samtidigt så glad för din skull att du lyckats bli av med dem. Heja dig. Tycker dock alltid att du strålat och spridit mycket positiv och glad energi kring dig, men kanske är det ännu mer äkta nu?

    Du är grym!:)

    • Reply Hannah Östebo maj 28, 2014 at 8:18 e m

      Tack fina Sofia. Tycker du är så fantastiskt vacker, och jag hoppas att du kan se det själv. Din ångest över att visa dig är bara din egen, glöm aldrig det. Se dig själv med snälla ögon!

      Jag har ju alltid visat en rätt självsäker och glad utsida, för att kompensera. Idag är jag den personen, utifrån och in. Tack för din kommentar. Kärlek till dig!

  • Reply Ida Rehnsbo juni 1, 2014 at 8:22 e m

    ALLTSÅ orkar typ inte hur lika vi är! Hahaha. Varenda jäkla inlägg och i flera miner och ansiktsuttryck. Vi hade kanske varit kompisar i skolan. Känns som en fin tanke! Fortsätt göra det du gör, du inspirerar mig till tusen!

  • Reply Andreas november 26, 2015 at 8:05 f m

    Du ska inte ha sådana känslor. Du ser jättefin ut.

  • Leave a Reply