Hannahs Historia, Krönikor, Lycka

Hannahs Historia – 2012 vs. 2014

maj 19, 2014

Hej mina älskade vänner. Nu var det dags för ännu ett avsnitt av ”Hannahs historia”. Jag tänkte berätta för er hur en vanlig dag såg ut i mitt liv för två år sedan. Och hur det ser ut idag. Det är personligt, och det är jobbigt. Men det är sanningen, och jag behöver berätta den.

 

För två år sedan idag bodde jag i Jönköping. Jag flyttade dit i januari 2012, för att plugga engelska och kriminologi på högskolan där. Jönköping har alltid stått mig nära eftersom min syster pluggar där, min mamma och moster har gjort det – och jag har alltid velat göra det. Anledningen till att jag flyttade var för att jag var trött på mitt liv här. Jag trivdes inte med mig själv, och en nystart i en nystad var precis det jag behövde.

 

För två år sedan så vaknade jag, antagligen väldigt bakfull. Jag festade väldigt mycket under det halvåret jag bodde där. Jag gick upp, tittade mig i spegeln och sa instinktivt ”fan vad du är sämst” till mig själv. Dessa ord följde med mig genom dagen, och jag levde med en ständig känsla av att jag inte dög.

 

För två år sedan hade jag otroligt dålig självkänsla. Jag bodde tillsammans med två killar i en rätt stor fyra, och varje morgon jag vaknade så skyndade jag mig att sminka mig innan någon av dem hann se mig. Jag levde med en ständig stress över hur jag såg ut. Jag var extremt noggrann med att klä mig så man inte kunde se min övervikt, folk skulle aldrig se hur dåligt jag mådde över det. Eftersom jag brydde mig så vad folk tyckte, så handlade jag alltid onyttigheter och smusslade i väskan, så att ingen skulle se vad jag hade i kassen. Jag vräkte i mig godis i mitt rum. Ensam.

 

För två år sedan hade jag en mask. Som jag dagligen tog på mig, vart jag än skulle. Jag var väldigt social och lärde känna massa underbara människor, men det var som jag verkligen öppnade mig för. De flesta trodde att jag var en självsäker, partysugen och alltid glad bastant tjej som älskade att sjunga. Det var sidorna jag visade. Jag visade inte jag dagligen avskydde kroppen jag levde i. Jag avslöjade aldrig hur dåligt jag mådde, över mitt yttre och inre.

 

För två år sedan hade jag ett extremt bekräftelsebehov. Eftersom jag ofta var ute på krogen, så var det väldigt ytlig bekräftelse jag sökte. Och eftersom jag varken var nöjd med mig själv eller min kropp, så fick jag inte i närheten av det jag får idag. Men jag sökte den. Hos alla människor jag mötte skulle jag vara skön, ball och rolig. Jag ville sticka ut, jag ville bli älskad för kvällen. Jag drack ofta alldeles för mycket. Ballade ur. Drog hem någon okänd kille, och vaknade med ångest. Ännu mer tom än dagen innan. Och så höll det på.

 

För två år sedan brydde jag mig inte om framtiden. Jag hatade att tänka på den. Detta ledde till att jag, som alltid varit duktig i skolan, struntade i det.  Jag har alltid haft lätt att lära, men högskolestudier är helt annorlunda. Där får man lägga tid, mycket tid. Jag lade ingen tid alls, och när jag i slutet på april hoppade av samtliga kurser, så stod jag där med 30,000:- i studieskulder. Dessutom hade jag bränt mina 100,000:- i sparpengar. På vad? Absolut ingenting. Alkohol, cigaretter, cafébesök och oändligt många kassar med godis, chips och onyttigheter.

 

För två år sedan var vikten mitt absolut största fokus. Att bli smal, smal, SMAL. Det var det enda som betydde något. Det och att få bekräftelse. Jag gick på LCHF, Viktväktarna, lågkalorisoppor, allt under detta halvår. Men jag trodde aldrig på att jag skulle klara det, och sockret tog över. Jag gick nog upp 20 kg under de sex månaderna jag bodde där. För varje gram jag gick upp, tog det emot ännu mer att titta mig i spegeln. Jag definierade lycka i kilona.

 

 

För två år sedan hade jag tappat kontrollen. Och hoppet. Jag var i sådan extrem förnekelse. Jag stängde av känslorna av att jag mådde dåligt och bara körde på. När jag idag ser tillbaka så kan jag se i mina ögon hur jag mådde och känna min inre panik, som jag aldrig släppte fram. Inte pratade jag med någon om att jag mådde dåligt, för jag förstod det knappt själv. För två år sedan levde jag, men jag var aldrig levande.

 

 

2014. Idag vaknade jag utvilad i min säng. Idag var min första tanke positiv. Jag gick upp och tittade mig i spegeln. När ord som ”vad stora lår du har” dök upp, så viftade jag bort dem. Jag tror alltid att onda tankar kan komma till en, men det gäller att inte tro på dem och att lära sig se det positiva. Istället sa jag till mig själv ”du är fantastisk. Idag är ännu en dag du får chansen till att sprida det du älskar mest”. Det gjorde starten på denna dag så bra.

 

 

Idag äter jag för att må bra. Jag är ute ur mitt sockerberoende, och det gör mitt matbeteende så mycket lättare att hantera. Jag skuldsätter inte mig själv ifall jag vill äta en pizza en kväll. Jag gör det för att jag vill, och mår inte dåligt över det. Jag ser även min kropp mer som mitt tempel, jag vill inte äta skräpmat varje dag. Det är ingen papperskorg. När jag äter onyttigt eller dricker alkohol, då tar jag konsekvenserna av det – utan att jag är en sämre person.

 

 

Idag har jag inte längre vikthets. Detta har kommit bara senaste månaderna, då jag slutat totalt fokusera på vikten. Idag ser jag min kropp som något levande, och siffran på vågen kommer aldrig göra mig lycklig. Jag är i mål – inte beroende på hur mycket jag väger, utan hur jag ser på mig själv. Jag accepterar mig själv idag, hela mig. Med alla mina styrkor och svagheter. Jag är jag, och det är okej.

 

 

Idag lever jag i nuet och samtidigt längtar efter framtiden. Jag njuter av att må bra, och tar det inte för givet utan uppskattar det varje dag. Jag tillåter mig själv att känna – att vara glad, ledsen, arg och besviken. Idag berättar jag för mina nära ifall jag skulle vara ledsen, och stänger aldrig in känslor. Det är det som gör att jag mår så bra, för jag tillåter mig själv att få utlopp för alla känslor när de kommer.

 

 

Det är väldiga skillnader på den jag är idag och den jag var för två år sedan. Även om det är stora viktskillnader, så är den största skillnaden min insida. Jag känner mig trygg i mig själv. Jag försöker leva hälsosamt, inte för att gå ner i vikt – utan för att min kropp mår bra av det. Jag älskar livet, med alla upp- och nedgångar.

 

 

Idag lever jag. Men framför allt – jag är levande.

 

 

Kärlek Hannah

 

skillnaden

4 Comments

  • Reply Hanna maj 19, 2014 at 5:53 e m

    Du är ju helt amazing! 

  • Reply Caroline maj 19, 2014 at 6:18 e m

    Du är så fantastisk, önskar jag kunde bli mer som dej. Skulle gärna få möjligheten att delta i BL. Känner att jag skulle behöva en spark i röven. Dock väger jag inte tillräckligt men lider ändå av övervikt.  

  • Reply Elin maj 19, 2014 at 9:09 e m

    Du verkar vara en helt fantastisk människa och jag blir så inspirerad av dig! Jag ”flydde” ifrån mitt förra liv efter ett jobbigt uppbrott ifrån min fd sambo och flyttade hem för att plugga i höstas.  Tänkte att allt blir nog bra om jag flyttar och börjar om. Tyvärr hjälper det inte att flytta för det inre är fortfarande detsamma, känslan att inte duga finns fortfarande och den försvinner inte bara sådär. Tack för att du skriver så inspirerande saker i din blogg och verkligen får en att tänka efter, förhoppningsvis kan jag komma ett litet steg på vägen mot ett lyckligt inre. När jag läser hur du kände för två år sedan och ser lyckan i dina ögon nu, då känner jag hopp! Kramar

  • Reply Em maj 20, 2014 at 2:59 e m

    Det är så inspirerande att läsa dina inlägg. Jag var på din föreläsning i Kalmar utan att ha sett Biggest Looser eller veta vem du var då. Den personen som jag såg och hörde på scenen var en stark, sund, stolt och motiverande person. Tack för att du delar med dig! 

  • Leave a Reply