Hannahs Historia, Krönikor, Livet, Okategoriserad

Ett öppet brev till ångesten

februari 4, 2016

Kära ångest.

Vi har nu levt ihop i snart 24 år, och jag tänkte att det var dags att du lär känna mig. Att du förstår vem jag är och vad du gör med mig. För du förstör. Du förstör så enormt mycket.

När jag inte umgås med dig så är jag världens starkare kvinna, visste du det? Ja, alltså inte fysiskt kanske, men psykiskt. Jag står upp för mig själv och mina värderingar, är orädd och nyfiken. Varför måste alla de sidorna försvinna så fort du är i närheten? Kan du berätta det för mig?

När du inte är med mig, så är jag världens bästa vän och flickvän. Då lever jag i alla känslor till max, kan stötta människor i min närhet, lyssna och finnas där. Det visste du inte va? Jag är egentligen en riktig romantiker. Det är du som gör att jag tappar de sidorna. Det är din avsikt, din uppgift. Att ta bort den värme och kärlek jag bär på. Och ersätta det med rädsla.

Vet du hur rädd jag blir när du kommer? Det går nog inte att förklara för någon som saknar förmåga att förstå, men jag ska försöka. När du ringer på min ytterdörr så blir jag livrädd. Min puls ökar och jag andas snabbare. Du är som en sådan dementor från Harry Potter, som liksom suger livslusten ur människor, utan att de kan styra. Förstår du det? Du är en dementor! Var det verkligen din högsta dröm som barn? Min var delfinskötare, tänk så olika drömmar en kan ha.

Kära ångest, jag vill vara din vän. Jag vill verkligen det. Jag förstår att du kommer finnas nära resten av mitt liv, jag fattar det. Men kan du inte vara lite mer självständig? Lite smidigare? För du förstår, att när du knackar på ofta – det är då det blir ett problem för mig. Jag kan ta att du vill komma över någon gång i bland, men nu på sistone så har det blivit för mycket. Förstår att detta gör ont att höra, men du kväver mig. Vill du verkligen det?

Föresten, tycker du inte att det är jobbigt att människor sällan pratar om dig? Att du finns någonstans lite i de flesta, men få vågar prata om det. Fast det är kanske det du vill? Du kanske innerst inne vet, att ifall en pratar om dig, bearbetar tillsammans med andra – då får du inte lika stor påverkan? Är det så?

Jag försöker verkligen förstå varför du finns, och logiken i din existens. Men det är svårt, kära ångest, det är svårt! Och jag förstår att jag är en usel värdinna när du kommer förbi, men jag försöker. Jag försöker att andas i fyrkant, dricka vatten, kolla på en film, ta en promenad, ringa en vän och allt det där som folk har sagt. Jag försöker att titta ut genom fönstret och se solen, men den når inte in när du är här.

Och detta är INTE jag. Jag är inte en ”sån där”, som liksom mår dåligt eller är svag. Inte egentligen. Du gör mig svag, och det hatar jag. Jag hatar att du gör mig skör. Jo, hata är ett starkt ord, jag vet. Men jag hatar att du får mig att bli som en tunn liten porslinsvas som det räcker att blåsa på så går jag i tusen miljarder bitar. Jag är stark. Egentligen så är jag sten, en diamant. Egentligen kan du inte slipa mig, men det är bara det att så fort jag är dum nog att öppna dörren så tränger du dig på utan att jag vill och stannar tills ditt kaffe svalnat och jag som var sten, blivit till finslipade sand på köksgolvet.

Där stängdes dörren igen. Du har gått. Pust. Jag hämtar min sopkvast och sopar upp sanden, sätter mig vid köksbordet och hämtar limmet. Sakta börjar jag limma ihop sandkornen, en efter en. Det känns till en början hopplöst, men rätt som det är så är jag ihoplimmad igen. Och lite mer finpolerad, lite starkare. Jag installerar ännu ett lås. Kanske hittar du inte extranyckeln nästa gång. Jag ska inte säga vart jag gömt den, det får ingen veta. Och trots att jag hatar dig ibland så tror jag också att du ger mig perspektiv på livet, du gör att jag älskar och skrattar med hela hjärtat när jag är glad. Pappa sa att jag är lite lyckligare än andra, de stunder jag är det. Jag tror kanske att det stämmer. Och jag är lycklig varje dag. Inte hela tiden varje dag, men stunder varje dag.

Kära ångest. Förstår du lite mer nu? Jag förstår om jag sårade dig, men ibland behöver en höra saker som gör ont för att kunna utvecklas. Och ifall du lovar att komma lite mer sällan så kanske vi kan få det att fungera? Och ifall du inte stannar så länge? Och typ ifall du lovar att inte dricka upp allt mitt kaffe, alternativt köper med ett kaffepaket någon gång ibland? En får ju ändå ge och ta i en relation, eller hur?

Tack på förhand.

Hannah Östebo

9 Comments

  • Reply Anna februari 4, 2016 at 6:27 e m

    Blev väldigt rörd av ditt inlägg. Känner igen mig i allt du faktiskt skriver. Och det är ganska jobbigt att läsa det du skrivit. Men för mig är det en lättnad att jag inte är ensam med dessa känslor. men den ständiga rädslan om att ångesten kan kolla när som helst för att jag har slutat att kunna slappna av, kan inte vara ensam längre.

  • Reply Johanna Klintberg februari 4, 2016 at 6:35 e m

    Vilken text! Du sätter ord på det som så många känner.
    Jag har levt med nära vänner som lidit av extrem ångest och har själv under senaste halvåret haft ångest fram och tillbaka i olika grader av olika anledningar.
    Din text ger mig och förmodligen många andra perspektiv på det.
    Du är en grym tjej!

  • Reply Ullis februari 4, 2016 at 6:44 e m

    Fina du ? Bra skrivet, det finns hopp då jag numera får ångest allt mer sällan! Jag är 39 och haft det sen tonåren. Jag fick hjälp för 12 år sedan och använder de redskapen fortfarande… Acceptera ångesten är första steget ”Nu har jag ångest”, sedan ”Nu ångest kommer jag att ta tid hur länge du är hos mig” sedan har jag några strategier som jag gör under tiden, t ex läser en bok, promenad, pratar med någon.. Sedan jobbade jag mkt med mitt tänk ”ångest är inte ett varaktigt tillstånd utan går över” Ja du kanske känner till dessa tekniker, men vill bara säga att det kan bli bättre med åren ?? det är jobbigt när det sker ofta.. Idag kan det gå månader mellan ?
    Lycka till! Stor kram ?

  • Reply Ebba februari 4, 2016 at 7:31 e m

    Fan vad du är fantastisk. Jag känner igen mig själv så mycket i dig.

  • Reply Fia februari 4, 2016 at 8:00 e m

    Berörande som alltid! Så jävla bra!!

  • Reply Frida februari 4, 2016 at 8:18 e m

    Vilken fin text! Du är grym!

  • Reply Emma februari 5, 2016 at 9:54 f m

    Du beskriver ångesten så bra! Tack. Tror inte att de som aldrig haft ångest någonsin kommer att förstå faktiskt. Jag har tyvärr inte helt lärt mig leva med den, men jag måste säga att det går bättre och bättre för varje gång.

  • Reply Natalia februari 5, 2016 at 10:21 f m

    Vilken bra text!! ❤

  • Reply Lisa juni 22, 2016 at 7:36 e m

    Wow. Har aldrig läst något som beskriver alla de känslor lika bra som du just gjorde. Mina känslor. Hittade din instagram för några dagar sen och såg ”starkskör”. Har du läst boken ”drunkna inte i dina känslor” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin? Låter så på texten men är ett tips annars! Och tack för att du har orkat skriva. Är SÅ himla trött på att det är så tabu. Och att ingen förstår. Men känns så himla skönt att läsa texter som man känner igen sig i då och då. Kommer nog börja hänga här, tack för alla inspiration !

  • Leave a Reply