Browsing Category

Okategoriserad

Okategoriserad

Varför jag gör det jag gör. 

juli 20, 2015

I met a friend the other day who told me about a conversation she had with a guy about me. He said ”Yeah, I think what she’s doing is great, but why does she have to post pictures in her underwear?” I will once and for all explain. 
I do this for me. Because I always wanted a strong and curvy role model when I was younger and hated my body. 

I do this for you. Because I daily get mails and comments that confirms that I’m needed. Because my body, in some way, can make the statement that you can love your body no mather what. That there’s no wrong way to be a woman. 
I do it because I get questioned. Because this wouldn’t have been an issue if I had an ”ideal body”, whatever that is. Because when you do, you’re expected to love your body (even though many don’t).
I do it because 99% of how females are represented in media isn’t the reality of most female bodies. I do it because we need other perspectives. I do it for society, and WE are society! You and me! WE have to change. We have to change how we see the female body, self love, ideals and whats okey. 
The day when I’m not questioned anymore I’m satisfied. When people don’t find it ”brave” for a woman in my size to show her body, I’m done. Then I won’t be needed anymore. Until then, you’re not getting rid of me. 

🔸🔸🔸🔸🔸🔸🔸🔸🔸🔸🔸🔸🔸🔸🔸🔸🔸

Träffade en vän i helgen som hade haft en diskussion med en kille om mig. Killen hade sagt ”Jo, men det hon skriver är ju jättebra, men varför måste hon göra det i underkläder?” Jag tänkte nu förklara varför jag gör detta. 
Jag gör detta för mig. För att jag hade önskat att jag hade haft en stark, kurvig kvinna som förebild som ung och hatade min kropp. 

Jag gör detta för er. För att jag dagligen får mail, kommentarer och bekräftelse på att det jag gör är rätt. För att min kropp, någonstans kan bli ett exempel på att du kan älska din kropp igenom allt. Att det inte finns något fel sätt att vara kvinna. 
Jag gör det för att jag blir ifrågasatt. För att det aldrig hade kommit på tal ifall jag haft en så kallad ”idealkropp”. För då förväntas man vara nöjd (vilket inte alltid är fallet!). 

Jag gör det för att 99% av all media som visar kvinnor visar ett ideal som inte speglar alla kvinnors kroppar. För att det behövs någon som står upp för det. Jag gör det för samhället, för VI är samhället! Du och jag! Det är vi som måste ändra synen. På kvinnokroppen, på självkänsla, ideal och på vad som är okej. 
Den dagen jag inte blir ifrågasatt, den dagen ingen rycker på axlarna när jag lägger upp en bild i underkläder är jag nöjd. Den dagen den generella synen på kvinnokroppen är så pass bra att mina ord inte behövs, då är jag färdig. Tills dess blir ni inte av mig. #sizelycklig #honormycurves #curves #bikini #bikinibody #honoryourcurves #effyourbeautystandards #lovecurves #femalebody #feminism #thereisnowaytobeawoman 

  

Okategoriserad

Sizelycklig testar: Bodypump

juni 22, 2015

Idag testade jag för första gången Bodypump. Beskrivning från Nordic Wellness:

”Här jobbar du med skivstång och viktplattor. Du tränar upp styrka och uthållighet i hela kroppen på ett enkelt, utmanande och framförallt roligt sätt.

Transformera din kropp med den beprövade formeln: THE REP Effect™ som är ett genombrott i styrketräningen. Med fokus på låga viktbelastningar och höga repetitioner kommer du att bränna fett och kalorier, få styrka och snabbt producera tonade muskler.
Liksom alla Les Mills program, släpps var tredje månad ny musik och koreografi.”

Beskrivning: Man hade alltså en skivstång, vikter, stepbräda och en typ yogamatta. Passet är uppdelat i repetitioner, oftast är det 800 under ett pass, men detta var 1000. Det är allt från marklyft och knäböj till armhävningar och crunches. Övningarna sker snabbt och byts ofta. Varje låt som spelas är en eller flera muskelgrupper och man fokuserar på ett område i taget. Det är högintensivt, svinjobbigt och väldigt tungt. Målgruppen var med stor majoritet tjejer, vilket jag tyckte var kul eftersom det var hård styrka. Det var en väldigt girlpower under hela passet, och jag blev imponerad över hur starka dessa tjejer var.

 

Positivt:

– KUL! Det var verkligen hur roligt som helst och man jobbade tills man skakade, frustade och dröp av svett. Det var extremt jobbigt men man kände verkligen att man tränade.

– Mersmak. Jag kände direkt hur sugen jag blev på styrketräning, bygga upp min kropp och bli starkare, något jag sällan känner när jag tränar.

– Peppande. Ledaren var väldigt tuff på ett peppande sätt. Här var det ingen mesträning, utan vi skulle få blodsmak i munnen. Gillar hela attityden i rummet och alla såg stenhårda ut.

– Gemenskap. Träffade många vänner på passet, vilket var roligt, och det blir en annan gemenskap på pass än vad det blir när man står med sina hörlurar och köttar själv på löpbandet.

– Power! Det var en anda jag sällan ser hos tjejer när de tränar, alltså fucking girlpower. De var inte rädda att ta i, frusta och få blodsmak. Inspirerades av alla där inne som gjorde ett grymt jobb.

Negativt:

– Ryggont. Eftersom jag har väldigt svag ryggmuskulatur (allmänt svag i alla muskelgrupper) så fick jag rejäla känningar i ryggen, vilket var synd. Jag hoppas att kunna bygga upp en starkare kropp så jag kan fortsätta med detta.

– Extremt jobbigt. Ja, träning ska vara tuff men detta är inte för veklingar. Det är hård träning från första stund till sista. Träningsvärken imån kommer vara total.

Sammanfattning och betyg:

Detta var verkligen en träningform som jag gillade, främsta anledningen var att jag blev taggad på att utvecklas. Inte för att gå ner i vikt, utan för att bli starkare. Jag vill kunna lyfta tyngre och orka längre. Ifall min rygg stärks så kommer detta absolut vara en träningsform jag vill ha i vardagen.

Bodypump får betyget:

5 Cupcakes Fem cupcakes!

 

Kärlek Hannah

Okategoriserad

Kan träning vara roligt?

juni 9, 2015

Vi vet alla att träning får oss att må bättre, vi vet att det frisätts massa bra hormoner som gör våra tankar gladare och psyket starkare. Vi vet att träning kan få oss att gå ner i vikt och allmänt bara är BRA. Hur kommer det då sig att träning kan vara så ångestframkallande? Nu pratar jag självklart om ångesten innan träning. Den som kan vara så olidlig att träningen inte ens blir av.

 

Under hela mitt liv har jag alltid tränat i perioder. Periodvis mycket, periodvis ingenting. Inget mellanting, inget tre-gånger-i-veckan, utan allt eller inget. Och den där pretränings-ångesten har alltid kommit under mina pauser. Mina pauser har ofta kommit när jag haft en hetsätningsperiod under min ätstörning. Den positiva känslan av att gå till gymmet när man vräkt i sig tio tusen kalorier på en kvart fanns liksom inte där. Detta ledde mycket till ”kör-imån”-tänket, och på så sätt skjuta upp ångesten för en stund. Det i sin tur ledde dock till ökad ångest när jag dagen efter inte heller började träna, och den negativa spiralen fortsatte.

 

Under tiden på Biggest Loser tränade vi extremt. Det var många timmar om dagen vi satt/stod/sprang på cardiomaskinerna och tittade in i gymmets fyra väggar. Där handlade det enbart om viktnedgång, det handlade aldrig om att träningen skulle vara rolig. Att då komma hem och försöka hitta sin grej blev svårt. Jag var så inställd på att träning = viktnedgång att jag aldrig ansträngde mig för att hitta en rolig träningsform. Mina promenader är en del i min vardag, men all annan typ av träning är inget jag prioriterar, för jag har helt enkelt aldrig tyckt det är så kul.

 

Under de senaste åren har jag jobbat så med mitt psyke, och mindre med träning. Jag har helt enkelt få fajtas ett krig i taget. Min träning senaste året har enbart varit promenader och yoga, plus enstaka löppass. Jag älskar att promenera av anledningen att jag mår mycket bättre psykiskt, och yoga för att jag lär mig att slappna av och blir starkare.

 

Nu vill jag hitta min typ av svett-träning. Träning som jag längtar till och prioriterar för att få gjord. Har fått lite ryggbesvär senaste halvåret och nu två ryggskott på en månad så prio kommer vara att hitta något som gör mig starkare, men som är roligt. Jag vet ännu inte vad som kommer bli min grej, eller om jag hittar massa roligt, men mitt mål dessa två veckor är att tycka träning är KUL! Är ni med mig?

 

Kärlek

Hannah

 

 

Okategoriserad

Veckans tema: Träning

juni 9, 2015

God kväll! De nästkommande två veckornas tema är – TRÄNING! Träning som är så fantastiskt, hälsosamt och bra, men som också kan vara beroendeframkallande, ångestfyllt och jobbigt. Jag kommer gå ner på djupet och prata om det jobbiga kring träning. Kommer även försöka mig på att träna så mycket olika saker som möjligt! Betygsättning lovas 😉

 

Kärlek Hannah

Okategoriserad

Hannahs Historia: Kroppsidealet

juni 2, 2015

Krönika – Drömmen om den perfekta kroppen.

Jag hade en så klar bild i huvudet. Långa smala ben, platt magen och perfekta bröst. Det var så jag ville vara. Så långt ifrån det jag då var.

Under 20 år så levde jag i princip i leggings året om. På sommaren gick jag aldrig barbent utan alltid i strumpbyxor, hur varmt det än var. Jag gjorde för min egen och för andras skull, för vem skulle vilja se min klumpiga fetthög till kropp? Jag var inte värd ett dyft.

Det värsta var de soliga stranddagarna jag spenderade med mina vänner. Att gå klädd i bikini som satt åt på fel ställe och lägga sig och sola var fruktansvärt. Idag kan jag se tillbaka och se att det aldrig handlade om kilorna, men det förstod jag aldrig då. Jag kunde gråta innan vi skulle till havet och sola. Jag som älskar att bada kunde gå somrar jag inte badade en enda gång.

”Jag tog på mig bikinin jag köpt samma år. Den var så fin, persikafärgad med söta vita prickar, hade drömt om den så länge och nu var den äntligen min. Jag satte på mig din och grundade mig själv i spegeln. Granskade mig noga, varje millimeter. Usch, sa jag till mig själv. Fy i helvete vad ful du är. Ja, den dagen någon raggar på mig på stranden kommer jag gifta mig med honom. Alternativt slå till honom, för han måste ju skämta. Det finns ingen vettig människa som skulle kunna älska mig. Jag drog upp bikinitrosan så den dolde magvalken lite mer. Här ska vi inte exponera valkar i onödan. Kanske kan man sola i långklänning? Åh, nu ringer Anna, måste låta glad. ”Hej, ja gud det ska bli såå kul att åka till havet. Vilket väder va? Åker du i jeansshorts och en t-shirt, jaha. Eh, jo men jag vet inte, ska kolla i garderoben vad jag hittar. Ses snart, puss”. Slutade andas ett tag. Mina perfekta smala vänner skulle åka i nästan inga kläder alls. ”Jag kan ju inte komma i långbyxor. Okej, det får bli en klänning och leggings. Och på med massa smink. Jag kan ju inte sminka mig när jag ska till havet. Fast bussresan dit, tänk så många som kommer se mig. Tar ett par enorma brillor och min stora jeansjacka så kanske ingen ser mig. Hoppas framför allt ingen härifrån ser mig på bussen och ser hur tjock jag är. Fan fan faaan, varför kan jag inte bara bli smal?! Okej, det får bli Nutrilettesoppor ett tag nu”.

Den inre ångesten jag upplevde när jag när jag skulle visa min sommarkropp var fruktansvärd. Alla soliga dagar i Göteborg när vi skulle gå på stan, barbent. Fruktansvärt. Även om jag dolde benen med leggings så strålade skammen igenom. Andra kanske inte tänkte på det, men det var det enda jag tänkte på. Jag reflekterade över alla människor jag mötte, tittade de på mig för att jag var ful och tjock? Mitt hjärta gick sönder varje gång någon tittade på mig i längre än en halv sekund. I mitt huvud så såg framför mig hur de äcklades av mig.

För att poängtera, detta handlade aldrig om kilon. Jag var visserligen större än jag är idag, men den osäkerheten jag kände innan fortsatte även första tiden efter Biggest Loser.

Att arbeta med min självkänsla och min syn på min kropp har givit mig ett helt nytt liv. Att inte känna begränsning i min kropp utan faktiskt njuta av alla kilon jag har är fantastiskt. Mina kurvor formar mig till den kvinna jag är. Bristningarna på min kropp visar den kamp jag fört mot min kropp, de år jag misshandlade den. Mina bröst är inte fasta, men vad gör det? När jag går till stranden i sommar så kommer jag göra det med så mycket stolthet. För mitt sjuttonåriga jag. För allas sjuttonåriga jag som med osäker blick ser hatiskt på sin kropp. För alla elaka ord jag sa, så ska jag kompensera med ett ton kärlek.

Din kropp är ditt tempel, vårda den. Även ifall du skulle ha ett viktmål, så försök att njuta av din kropp NU. Se bortom dina kilon. Se hur fantastisk den är, allt den dagligen gör för dig. Den skrattar med dig, gråter med dig, älskar med dig. Dina ben för dig framåt oavsett hur långt nere du varit dagen innan. Dina armar omfamnar människor du möter. Skriver ord från själen med dina fingrar. Ditt ansikte kan le idag, även ifall du grät igår. Du är så vacker, hela du. Glöm aldrig det.

Kärlek

Hannah

Okategoriserad

Veckans tema: Kroppsideal

juni 1, 2015

Denna veckans tema är kroppsideal. Vad är idealet? Finns det ett ideal? Varför mår så många dåligt över sina kroppar? Hur kan vi hindra denna vikthets och vara nöjda med våra kroppar? Är vi någonsin redo för bikiniseason?

Min självkänsla satt förr nästan enbart i mitt kroppsförakt. Jag tyckte jag hade den äckligaste, fulaste, tjockaste kroppen som fanns. Min självkänsla mätte jag enbart ifall jag gick ner i vikt. Enbart då hade jag ett värde. Enbart då dög jag.

De senaste åren har det blivit en ökad träningsmedvetenhet. Vi ser proteinshakear i varenda matvarubutik och styrketräning och stora muskler är något som man tydligt märker är en trend. Jag kommer denna veckan ha lite intervjuer med olika människor som har olika drömmar och mål och hur de ser på kroppsidealet och hur de tycker att samhället ser på våra kroppar!

Min krönika kommer handla om bikinikroppen jag alltid drömde om och dagen jag övervann den rädslan. Jag kommer även ha lite läsarhistorier och intervjuer med människor som på ett eller annat sätt berörs av kroppsideal (gör vi inte alla det?). Denna veckan kommer jag att fokusera på vad som är ”rätt”, bryta tystnaden om den perfekta kroppen och försöka öppna nya dörrar till vad som är vackra kroppar.

Nu kör vi!

Kärlek!

kroppsideal1

Okategoriserad

Temavecka Ångest – vardagsångest

maj 29, 2015

Min förra Hannahs Historia handlade om en stark och extrem ångestattack. Hur är det då med ”vardagsångesten”? Den som kan komma utan förvarning en helt vanlig kväll. Hur är den?

En typ av vardagsångest kan komma dagen efter jag har hållt föreläsning ifall jag inte hunnit återhämta mig. Det blir ett väldigt antiklimax, man ger av hela sitt hjärta, mycket förberedelser och planering inför en föreläsning. Lång tågresa och fantastiska möten. Mitt hjärta bubblar alltid av lycka efter en föreläsning. Men det var en föreläsning jag inte hann återhämta mig, hade planer senare på kvällen och dagen efter. Detta resulterade i ångest. Jag blev extremt trött, orkeslös och känner en meningslöshet över livet. Idag är jag dock medveten att det är mina ångestkänslor och inte ”jag” som känner så här. Alltså jag kan tänka ”okej, nu säger hon att det känns såhär. Jag vet att detta går över om en liten stund, det är bara att genomlida”. Det som hjälper mig är sömn, motion och mina nära. Att sova bort ångest hjälper ofta ifall jag inte orkar genomlida det. Motion är det bästa sättet ifall jag får morgonångest. Att prata om ångest och inte be om ursäkt för det. Det är inte fel, du är inte fel.

Mina morgonpromenader är som ett ångestfilter, det skyddar mig. Att gå en halvtimma innan frukost varje dag stärker mig varje dag och är det bästa mot onda tankar.

Idag känner jag mig väldigt stark. Det senaste året har varit påfrestande på många plan, men denna våren har allt börjat lätta äntligen. Eftersom jag ägnat två år att bygga upp en stärkt självkänsla så kommer jag fort tillbaka efter ångest, jag har det väldigt sällan nu för tiden, vilket är skön.

Att lära känna sin kropp och sitt psyke är viktigt. Lär känna dina varningssignaler, hur reagerar du när du är i ditt förstadie. Stress? För lite sömn? Mycket socker? Det finns mängder med mekanismer som kan trigga ångest. Socker triggar mitt psyke extremt. Det är som att det innehåller dåliga tankar, och eftersom jag har en lång historia av ätproblematik så gör jag bäst i att undvika socker – och på så sätt de onda tankarna. Det är inte så att jag aldrig äter godis, men jag mår dessvärre inte bra när jag gör det, så jag försöker så gott det går.

Jag vill aldrig ge skenet av att jag är perfekt, vilket ni vet vid detta laget. Jag tror att världen blir bättre av samtal och att man öppet berättar om problem och inte bara när livet leker. Jag mår väldigt bra nu, men arbetar varje dag med mig själv och mitt välmående. Det är en livslång investering som jag aldrig kommer att släppa.

Var snäll mot dig själv. Du gör så gott du kan, och du är bara människa. Lita på att du försöker med allt du har. Det är inte fel på dig. Du är fantastisk och du duger, även de dagarna det inte känns så.

Kärlek

Hannah

7-tag

Okategoriserad

Läsarhistoria – Ångest III

maj 29, 2015

”jag är 22 år gammal och har haft ångest sedan jag var 18. Jag har alltid varit en högpresterande person, både i skola, sport och fritid vilket till slut blev för mycket för min kropp sista terminen i trean på gymnasiet.

Jag kommer ihåg att jag satt på bussen hem från skolan. Jag hade haft prov och sprang för att hinna med bussen. När bussen är mitt på bron, påväg hem, känner jag plötsligt hur jag blir yr, börjar svettas, mår illa. Behöver jag kräkas? Kommer jag svimma? Då jag har spyfobi får jag panik. Jag är fast på bussen och kan inte gå någonstans. Mina lår börjar darra och jag känner hur jag kommer börja gråta när som helst. Men jag behåller mitt lugn, vill ju inte att någon ska märka vad som händer. Det är min första ångestattack. Och då den var så stark, förknippas den även idag med platser med mycket folk, där man inte kan komma ut, alltså bussar, bilar, flygplan, salstentor kan också vara jobbiga.

Idag försöker jag att inte begränsa mig liv på grund av min rädsla för ångest, vilket den ibland gör. Men jag vet hur jag kan undvika att hamna där. Stress, bakfylla, för lite sömn och ingen träning är ett perfekt recept för mig för att framkalla ångest och ångestattacker. Därför är det viktigt för mig att tänka på detta kanske lite extra, för att undvika att skapa ångest i mitt liv. Att läsa om ångest och panik hjälpte mig också, att förstå att det är vanligt och inget farligt. Mina närmsta vänner vet även om min ångest och vet vilka situationer som kan vara lite jobbiga för mig. Det gör mig väldigt lugn att dom vet, på så sätt så vet jag att dom ställer upp och har ett litet extra öga på mig om jag hamnar i en stressfull situation.

Ibland undrar jag hur mitt liv sett ut om jag inte fått den panikattacken på bussen den dagen. Om mitt liv hade varit annorlunda. Men jag tror inte det! Jag gör allt jag vill göra, ibland med en klump i magen men då blir jag bara ännu mer stolt över mig själv när jag klarat det! Jag tror alla personer handskas med någon typ av ångest, allt handlar bara om hur man väljer att hantera den. ”

Okategoriserad

Fem små steg på ångestvägen.

maj 28, 2015

Fem steg att komma över sin ångest.

1) Lär känna din ångest. När man är mitt i stunden så är det svårt att tänka klart och förstå vad som händer. Ibland har man ångest över en händelse, men det kan lika gärna komma helt utan förvarning eller anledning. Det är svårt att tänka logiskt med ångest i kroppen men försök att efteråt skriva ner – hur var den fysiska känslan, hur var den psykiska känslan? Fanns det någon anledning till att du kände som du gjorde just nu? Har något hänt? Gå ner djupt och lär känna dig själv. Medvetenhet om din ångest hjälper dig.

2) Motionera. Ofta är träning det sista du vill ägna dig åt när ångesten sätter in, men det är också det absolut bästa du kan göra. Kroppen frisätter mängder av bra hormoner som stoppar ångesthormonerna att få fäste. Promenera eller yoga är det som hjälper allra bäst för mig, men hitta vad som passar dig. Kanske är ett tungt styrkepass din grej och kanske är det ett pass zumba. Oavsett – rör på dig. Jag lovar att det hjälper. Och ifall du verkligen inte vill (vilket är troligt, ångest får en ofta att inte vilja göra något), tvinga dig själv. Du kommer tacka dig efteråt.

3) Ångestkurvan. Ofta gör rädslan ångesten värre. Man får liksom ångest över ångesten. Något som har hjälpt mig väldigt mycket är den så kallade ångestkurvan. Min psykolog Q förklarade det väl för mig när jag var yngre. Ifall du har ångest så tror du ofta att det aldrig går över. Det bara ökar och ökar. I mitt fall så har det varit mycket rese- och kärleksångest. Min starkaste känsla är att jag måste BORT. Nu. Ifall jag då ger vika för ångesten, alltså åker hem från en resa eller dumpar din partner eftersom det är ångestfyllt, så kommer du förknippa ”att dra” med att ångesten försvinner. Detta kommer stjälpa dig, eftersom du enbart avbryter ångesten och inte genomlider den. För mig ledde detta till en enorm relationsångest. Jag avbröt när ångesten började komma och vågade inte. När jag lärde mig om kurvan så ändrades mycket. Att i stället ”genomlida” ångesten. Ifall du tar dig igenom det så kommer ångestkurvan inte bli lika stor. Ifall du vet att det går över så kommer rädslan inte skena iväg så mycket. Det är ”bara” känslor (extremt förenklat, ja.) Känslor går alltid över. Tar du dig över ångesten utan att avbryta kommer det bli lättare nästa gång. Gör du tvärtom kommer det bli svårare nästa gång.

ångestkurva

4) Prata om det. Jag vet inte om det är typiskt svenskt eller typiskt mänskligt, men det finns ofta en mentalitet om att ”ensam är stark”. Man ska inte prata om problem eller att man mår dåligt. Ständigt ska det ges sken av att livet är så sjukt perfekt och allt är en dans på rosor. Speciellt på sociala medier. Jag tror det är viktigt att vi faktiskt pratar om det. Det är INTE farligt och du är ingen värdelös person bara för att du har ångest och mår dåligt ibland. Du är inte din ångest och du är inte svag! Ångest är inget tecken på svaghet, det är resultat av att vara människa, att ha nära sina känslor och att vara levande. Avdramatisera det. De flesta har det, vissa ofta andra sällan. Ring en vän, familj eller någon du litar på. Att gå till psykolog eller kurator är en fantastisk investering i din hälsa. Att prata om sin ångest, berätta i stunden hur känslan är hjälper mycket. Dra dig inte undan. Tänk att du sätter ord på ångesten, och varje ord som kommer ur din mun så följer en del av ångesten med.

5) Du är värdefull. Säg det till dig själv. Även när hon (jag refererar alltid min ångest som en hon) kommer och sitter med tyngd på din axel och säger att du inte duger och inte är något värd. Låt henne sitta där, men var medveten om vad hon säger till dig. Även om ångest inte är farligt i sig så var noga att hon inte trycker ner dig. Du har alltid ditt grundvärde. Din kärna, ditt heliga hjärta. Det ska ingen slipa på. Även ifall du känner att hon äter upp dig, så kom ihåg att du är värdefull, att du har ett grundvärde och att du duger i alla lägen. Även när du ligger som en liten pöl på golvet.

Okategoriserad

Läsarhistoria – Ångest II

maj 27, 2015

”När jag var 14 år fick jag uppleva min första ångestattack. Just då, när det skedde, så hade jag ingen aning om vad som hände. Det började en morgon på väg till skolan. I väntan på bussen så börjar mina händer skaka och jag får så mycket handsvett att det nästan droppar om händerna. När jag kliver på bussen så försvinner min hörsel, jag hör inte vad busschauffören säger. Sedan försvinner min känsel. Till sist försvinner min syn och jag bara står still. Vad som känns som 20 minuter är kanske bara 2 minuter, bussen börjar rulla och jag får tillbaka mina sinnen, men jag vet inte vart jag är på väg. Jag vet att jag sitter på en buss, men har ingen aning hur jag kom hit. Jag tar upp mobilen för att ringa pappa, men jag kommer inte ihåg hur man kommer in på menyn eller hur jag slår in numret. Jag blundar och försöker andas lugnt men egentligen är jag fullständigt panikslagen. Efter några minuter är jag mig själv igen och kan hoppa av utanför skolan. Det här hände varje dag, på bussen på väg till skolan, i ett års tid. Jag var säker på att jag fått en hjärnblödning, jag fick gå på ett antal läkarbesök, röntgen, EEG och undersökningar. Men fick inte svar på något, det kändes som att ingen ville hjälpa mig. När jag var 16 år och hade haft panikångest i 2 år, så låg jag på akuten ännu en gång efter att jag trott jag skulle dö (för det är så en panikattack känns). Det var då första gången som en läkare sa att det verkar som att jag har har panikångest. 

Nu är jag 21 år, jag har levt med min ångest i 7 år. Det är en del av mig, en del som jag länge har gömt. Jag har gått på så mycket medicin. Cipralex, zoloft, cipramil, theralen, sobril, oxascand, stilnoct. Listan kan göras lång. Jag har gått på kognitiv beteendeterapi för att prata om min ångest. Jag fick gå till barn- och ungdomspsykiatrin i många år. Sju år senare. Det känns som att jag fortfarande är 14 år och har ingen aning om vad som händer. Nu är det länge sedan jag fick panikångest, nu ligger ångesten och gror. Den där jävla oron. Den där jävla rösten som stoppar mig. Klumpen i mitt bröst som tynger ner mitt hjärta, som gör det svårt att andas.

Det gör för ont. Ibland är det outhärdligt. Detta fula liv. Detta dumma liv. Allt som ni inte förstår. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Så känns det. Är det något som fungerar, så är det att prata om det. Därför kan jag fortsätta leva. Min familj och mina vänner, alla som finns i mitt hjärta, vet om min ångest och varje gång jag berättar om ångesten, så är det som att ge ångesten en käftsmäll. Jag lider av generaliserat ångestsyndrom med panikångest. Ett helvete är vad det är. Ett helvete som jag ska överleva.”

Okategoriserad

Läsarhistoria – Ångest I

maj 26, 2015

Jag har under flera års tid nu gått in i flera depressioner, ångestperioder och panikattacker regelbundet. Jag får det av olika anledningar och känner varje gång en hemsk och förnedrande känsla. Jag blir arg och besviken på mig själv för att jag inte kan hantera motgångar och jag blir rädd och ledsen för att jag mår så dåligt. Den senaste nedgången i mitt liv var nu när jag och min sambo separerade. Vi hade det jättebra men vi var i två olika stadier i livet, jag var redo att bilda familj och han ville leka av sig ett tag till innan han verkligen var klar. Det tog hårt på mig och under 2 v tid ungefär hade jag en panikattack i varje fall varannan dag. Det kunde vara på grund av att det var slut på mjölk i butiken, jag kunde vara i stallet och helt plötsligt ligger jag på golvet och skakar och gråter. Jag kunde vara på väg hem från skolan i bilen och få en attack som gjorde att jag lärde stanna vid vägkanten i upp emot en timme för att jag inte fick tillbaka kontrollen. Jag kämpade med skolan, stallet, jobbet och mig själv.
Min självkänsla är just nu i botten, jag ser aldrig på mig själv i spegeln. Jag kan inte, jag tycker inte jag är vacker. Jag vill bara ligga i sängen och sova. Detta går ut över mina betyg som försämras och jag är väldigt ensam då jag flyttat till en ny stad utan vänner. Men alla mina problem, alla mina tankar skövlar jag bort när jag tar på mig jackan och åker till skolan eller jobbet. Jag ler, säger att allt är perfekt om någon frågar, sätter upp en fasad som ingen behöver märka är fake. Ingen annan behöver veta, så då har jag inget problem? Eller hur var det nu igen?
Panikattackerna kommer fortfarande, det kan vara så illa att jag känner på vägen hem från bussen att en är på väg och springer hem för att direkt innanför dörren slänga mig på golvet, krypa ihop i en boll och bara låta allt komma över mig och gråta, skaka, skrika. Efter en stund är allt lugnt, men då är all energi bortblåst och jag lägger mig i sängen. Varje dag är unik, varje dag är speciell.
Folk anser att detta inte är något riktigt problem och säger bara, tuffa till dig, du får inte vara så känslig. Men lev med det här var dagligen i 4 år, då förstår man att detta är ett hemskt problem att leva med. Det är inte som med huvudvärk, att bara ta en tablett och sedan är det bra igen.  Det är värre än det, tyvärr.

Okategoriserad

Spännande möte med Chris Edman

maj 26, 2015

Hej mina kära.

Idag har jag haft ett spännande möte med Chris Edman, en fantastisk kvinna och föreläsare. Hon har stor erfarenhet inom eget företagande, föreläsningar och coaching. Vi satt tillsammans och tittade över hur Sizelycklig kan utvecklas och hur jag vill att det ska se ut inom de närmsta tio åren. Känns magiskt att få drömma stort och brett och i höst satsar jag med allt för att min dröm ska bli sann.

 

Ikväll kommer en läsarhistoria upp om ångest, och det känns så bra att få dela med mig av era historier. Jag tror stenhårt på att vi är starka tillsammans, och tillsammans bryter vi tystnaden.

 

Kärlek

Hannah

Okategoriserad

Hannahs Historia: Ångesten med stort H

maj 25, 2015

Jag tänkte berätta om mitt livs största ångestattack. Vissa har hört delar av historien, men det är först idag, knappt ett år senare som jag kan se det i perspektiv med allt som hände runt omkring vid den tidpunkten. Detta var en extrem händelse men som kan ge perspektiv på ångest i allmänhet. Den ”vardagliga ångesten” är (för mig) självklart inte lika extrem.

På midsommar förra året så inträffade en traumatisk händelse på mitt arbete. Eftersom jag arbetar under sekretess så kan jag inte förklara situationen i sig, men det var en hemsk händelse som satte spår.

Efter denna händelse så fortsatte jag jobba som ingenting. Jag tog på mig extrapass veckan efter och ville helst bara glömma det som hänt. Jag ville inte prata om det med människor i min närhet. Mitt största varningstecken var att jag inte grät. Jag har så lätt till tårar men efter denna händelse så kunde jag inte gråta. Jag stängde inne min ångest och lät den gro okontrollerat i ett rum jag inte hade nyckeln till.

En dryg vecka senare så var jag hemma hos en kollega tillsammans med många inom samma yrke. Vi kom in på händelsen och jag berättade vad som hade hänt. De alla reagerade starkt och det var första gången jag pratade om det på en vecka. Jag blev förvånad över hur de reagerade och kanske var det där jag fick nyckeln till ångestrummet, som nu hade blivit som en tidsinställd bomb och växte för varje sekund.

När jag åkte från min kollega senare på kvällen så kände jag hur hon kom. Hon började i magen och bröstet. När hon började i magen så kändes det som en konstig halsbränna, orokänsla, obehag. Hjärtat slog fortare och jag började kallsvettas. Det kändes som förstadiet till en tsunami, ni vet när vattnet åker tillbaka, man vet vad som kommer att hända. Jag kunde inte kontrollera det, utan hon kom helt ohejdat. Jag fick en panikångestattack utan dess like. Jag fysiskt skakade och var helt kall. Jag har aldrig i mitt liv haft minnesluckor förutom under den timmen detta pågick. Jag minns inte hur jag tog mig in till Göteborg, utan ”vaknar” upp inne i en matvaruaffär. Där står jag och skakar och förstår inte vad som händer. Jag hade en enormt stor klump i halsen, och kände ”så fort jag säger något så kommer jag börja gråta. Och då kommer jag aldrig kunna sluta”. Mitt i ångestdimman så lyckas jag ändå slå numret till min mamma. Hon förstår innan jag knappt hunnit säga något och kommer och hämtar mig precis just där jag står, även om hon var på andra sidan stan.

När jag sätter mig i bilen är jag helt stel. Mamma pratar med mig men jag lyssnar knappt. Jag är som i en glaskula, jag hör ingenting utanför. Det första riktiga jag hör henne säga är ”Hannah, du måste gråta. Du måste få gråta”. Då spricker glaskulan. I tusen miljoners små skärvor. Hjärtat öppnar sig och ångestkänslan tränger sig okontrollerat ut. Nu kommer tsunamin och det finns ingenting jag kan göra för att stoppa henne. För första gången sedan händelsen så börjar jag gråta. Jag gråter med hela hjärtat, skakar och kallsvettas där i bilen. Ut med henne, jag vill inte ha henne i mig mer. Ut. Nu. Bort. Jag gråter så jag knappt kan andas. Mamma sitter bredvid och jag känner hennes kärlek i hela bilen. När jag kommer hem till mina föräldrar så är både min syster och pappa hemma. Jag somnar i mina föräldrars säng och hela familjen omfamnar mig, och jag gråter tills jag till slut somnar av utmattning.

Det ångesten nu säger till mig är att jag måste bort. Jag måste fly landet, fly känslorna och det jobbiga. Dagen efter ringer jag till min vikarierande chef som har funnits som ett otroligt stöd och ringt varje dag under veckan. Jag berättar som det är och att jag tänker ta en sista minuten själv samma dag och behöver vara sjukskriven. Han är utbildad psykiatrisjuksköterska och lyssnar på alla min ord, men hör min ångest mellan raderna. Det han gör, och jag är fortfarande tacksam för att hans bemötande och reaktion. Han förbjuder mig att åka. ”Vem kommer ta hand om dig när du får ångest i ett annat land? Du kan inte fly”. Jag blev först vansinnig och arg. Vem var han som skulle säga hur jag skulle hantera min ångest? Låt mig sköta mitt liv, jag måste bort. ”Åk iväg någonstans med din familj i ett par dagar, men åk inte själv”.

En herrgård vid vattnet blev min räddning. Dit åkte jag, min mamma och syster. Jag sov mest, åt inte så mycket och promenerade. Min älskade familj hjälpe mig så villkorslöst. Fanns där i alla steg. Tröstade mig när jag grät, klappade mina kinder när jag låg som en liten pöl. Bar mig när jag inte orkade gå.

Jag tror att människor reagerar olika på olika händelser. Min ångest över detta kanske ingen annan hade uppfattat på samma sätt. Men jag är mitt eget ideal och min reaktion kunde jag tyvärr inte styra över.

Jag var sjukskriven i två veckor pga detta. Jag åkte till vårat sommarställe och ägnade de två veckorna åt att sova, äta bra mat, promenera, sola och springa. Min ångest gav med sig. Hon lämnade min kropp eftersom jag lät henne vara där tills hon var färdig. När jag lämnade denna händelse bakom mig så var jag så mycket starkare. Jag släppte ut varje del av ångestattacken och det fanns inte en smula kvar i bröstet när det var över.

Idag när jag ser tillbaka på det som hände har jag svårt att se varför jag reagerade så starkt som jag gjorde. Jag minns hur jag kände mig bedömd av vissa, att mina känslor inte var rättfärdigade. Om det är något jag har lärt mig från mitt liv, så är det att aldrig be om ursäkt för dina känslor. Det finns ingenting som heter överreaktion – det är bara en annan reaktion en den personen som säger det hade haft i den situationen. Be aldrig om ursäkt för dina känslor, positiva som negativa. Alla känslor är okej, du är okej. Du är inte svag för att du har ångest, du har ingenting att skämmas för. Vi är bara människor, och vi gör alla så gott vi kan.

Med kärlek

Hannah

Okategoriserad

Temavecka: Ångest

maj 25, 2015

Ångest.

Detta laddade ord. Ett ord med hundra betydelser, känslor och erfarenheter i ryggsäcken. Något så individuellt, så starka känslor som ofta hamnar i tystnad. Varför pratar man sällan om ångest? Vad är ångest?

Här nedan kommer en förklaring från 1177, Vårdguiden.

”Starka känslor av oro

Ångest är starka känslor av oro och rädsla som de flesta känner någon gång. Det hör till livet.

För många är ångesten knuten till något obehagligt som har hänt tidigare eller till något man tror skulle kunna hända framöver och som väcker oro. Men man kan också få intensiv ångest utan att man riktigt förstår varför man mår så dåligt.

Ångest brukar kännas tydligt i kroppen. Hjärtat slår snabbare, man kanske börjar svettas, känner som en klump i magen och kanske får svårt att andas. Symtomen är obehagliga och beror på att olika stresshormoner kommer ut i blodet.

En form av ångest kallas panikattack. Det är stark ångest som kommer plötsligt och varar i minst några minuter. Panikattacken kan kännas väldigt plågsam och överväldigande men den är inte farlig i sig. Däremot är det vanligt att man tror att något farligt eller livshotande ska hända när man får en panikattack.”

Jag har alltid haft nära till min ångest. Som stark-skör person så har det varit ett resultat av mitt personlighetsdrag. Jag ger 110% i allt jag gör, är oftast stark och glad. Som starkskör, eller extra sensitiv begåvning så har man ett extra ”sinne”. Man känner in människors känslor på ett omedvetet plan. Detta är väldigt energikrävande och ifall man inte hinner återhämta sig från detta, så kan det ibland brista och rinna över. Jag märker tydligt ett mönster i hur jag återhämtar mig och min ångest. Jag behöver dagar då jag bara ägnar mig åt mig själv, gör ingenting och bara andas. Tömmer själen så den är redo för nästa påfyllning.

Detta med återhämtning har jag förstått innebörden av först på sista tiden. Under det senaste året och specifikt när jag slutade röka så fick jag mer ångest, oftare och starkare. Det var när jag läste boken ”Drunkna inte i dina egna känslor” (LÄS!!) som jag insåg att mitt hjärta behöver återhämtning eftersom den tar in så mycket. Något jag till exempel gör efter varje föreläsning är att ha en lugn kväll, skriva av mig hur det kändes och inte planera in något.

Denna veckan kommer vi ta upp olika sorters ångest och det ska bli häftigt att få dela med mig av era historier. Maila mig på hannah@sizelycklig ifall du (anonymt) vill dela med dig av din ångest och hur det känns för dig när du har det. Även hur du kommer över det!

Kärlek

Hannah

Okategoriserad

Temaveckor på Sizelycklig!

maj 24, 2015

Hej mina kärlekar!

Nu tänkte jag steppa upp bloggandet lite, och är så taggad för det. Jag kommer att börja med veckorliga teman, där inlägg under den veckan handlar om temat. Det kommer bli en veckas fokus på ett specifikt ämne. Som ni vet så tycker jag det är viktigt att prata om tabubelagda problem så som ångest och rädsla. Därför kommer det första temat bli just – ångest. Så hela nästa vecka kommer jag komma med inlägg som fokuserar på det.

Jag kommer prata om min egen ångest, om människor jag mött och ni kommer äntligen få läsa Hannahs historia igen! Sedan ett inlägg om hur man bemästrar sin ångest. Ifall du skulle vilja dela din historia (anonymt givetvis) så får du gärna maila mig på hannah@sizelycklig.se för jag tänkte varje vecka ha era historier som en del i temat. Jag vet att många känner igen sig och tror stenhårt på att man genom öppenhet och gemensamt kan uppnå något större. En känsla av sammanhang.

Hoppas ni vill följa med på Sizelycklig-tåget. Tillsammans bryter vi tystnaden! Tillsammans är vi starka!

Okategoriserad

Föreläsning, studieuppehåll och starkskörhet.

maj 22, 2015

God morgon! Nu sitter jag på tåget tillbaka till mitt lilla Jönköping från Ystad. Igår höll jag vårens näst sista föreläsning och jag är helt fylld med kärlek från gårdagen.

 

Det är svårt att förklara hur det känns efter jag hållt en föreläsning. Det blir alltid ett väldigt starkt möte och jag somnar alltid helt utmattad. Det tar energi att stå inför helt okända människor och förklara om sin resa. Samtidigt så är det det absolut bästa jag vet, för det ger tillbaka tiofaldigt. Att människor känner igen sig och kan relatera till de självkänsloproblem jag hade som yngre, är helt otroligt. När man möts och naket öppnar sig, då blir mötet så vackert. Jag känner mig så otroligt privilegad som får chansen och möjligheten att föreläsa. Denna vår har det blivit rätt många föreläsningar, och jag är lika tacksam varje gång jag blir tillfrågad.

 

Som många säkert vet så har jag tagit studieuppehåll i höst. Valet kom väldigt naturligt. Detta halvåret har på många sätt varit jobbigt pga av mina psykiska förkylningar. Jag har varit väldigt stressad och inte riktigt lyssnat på kroppens signaler. Jag är en person som älskar att ha många bollar i luften, men det finns en gräns även för mig. Sjuksköterska är fortfarande min dröm, men drömmen med Sizelycklig är större. Det behövs här och nu. Jag vet inte hur behovet ser ut om tre år, och därför ville jag inte vänta.

 

Att ta studieuppehåll kändes väldigt rätt och jag är glad att jag tog steget. I höst kommer jag att arbeta ca 50% med Sizelycklig, jobba extra på Scandic och vara ordförande i mitt sexmästeri. Fezztingen (som sexmästeriet heter) är bland det roligaste som finns. Vi finns för att göra studenternas liv roligare genom att annordna studiesociala aktiviteter så som sittningar och olika event. Min hjärtefråga är sammarbetet mellan de olika skolorna och har fått lära känna så otroligt mycket roliga människor det senaste året.

 

Jag börjar alltid reflektera mycket över livet när jag åker tåg. Man sitter på sin plats och hinner på riktigt tänka över var man är i livet och hur man vill att det ska vara.

 

Jag känner mig så levande idag. Jag vet att min starkskörhet gör att det ibland tippar över och jag får ångest, men det är charmen med en sådan personlighet. Just nu njuter jag bara av att vara lycklig och glad. Ångesten får komma när den kommer, den är ”bara” en känsla, och den försvinner.

 

Nu ska jag skriva lite krönikor som ska ut här på bloggen närmsta veckorna. Jag vet att jag har lovat hundra gånger att bli bättre på att uppdatera, och jag gör så mycket jag hinner. Sizelycklig är min stora kärlek och i höst ska jag prioritera det och ER.

 

Kärlek

Hannah

Okategoriserad

Onsdagmorgon

april 29, 2015

God morgon! Idag tog jag sovmorgon, känns helt magiskt att få chansen att få göra det. Har senaste halvåret planerat upp varje vaken minut för att hinna allt, sovmorgon har inte funnits. Därför njuter jag nu av denna. Jag ska bygga upp mig själv och linda in mig i bomull som framtida skydd mot stress och utmattning. Jag är okej. ❤️

  

Okategoriserad

Honey, I’m home!

april 28, 2015

 äntligen tillbaka!! Nu ska det bli bloggande utan dess like 😉 

Outfit: midikjol Gina tricot, linne HM och rosa kavaj ifrån London! 

Okategoriserad

Cozy wednesday

januari 28, 2015

God morgon mina hjärtan!
Började dagen med min terapipw/springtur och yoga, därefter blev det en grym omelett till frukost. När jag startar dagen på detta sättet, så vet jag att den kommer bli bra! Nu är jag i skolan och har just påbörjat min lektion om äldre. Galet, vad jag älskar denna kursen!
Continue Reading…

Okategoriserad

Hannah vs. psykisk förkylning 1-0

januari 19, 2015

Jag vann. Jag vann kriget mot min psykiska förkylning. Jag vet inte när jag insåg det, men det var någon gång under helgen. Jag bara kände det i hela mig. Regnmolnet var borta och jag kunde andas klart. Ni vet luften när det precis regnat? Klar, frisk och ny. Exakt så kändes det för mig. Ny energi, jag skrattade och det kändes i hjärtat. Ja, nu är jag tillbaka.

 

Jag säger inte att jag aldrig kommer må dåligt igen, eller att alla problem är lösta, absolut inte. Detta är dock jag, jag är levande åt båda håll. Men detta har inte känts som jag, känslorna jag känt har inte varit mina.

 

Nu ska jag sätta mig och titta på nya kursen – gerontologi (alltså läran om äldre). Har en helt amazing lärare och riktigt längtar tills imån.
Kärlek!

Hannah

Okategoriserad

Måndagsmorgon

oktober 13, 2014

God morgon hjärtan! Helgen har varit fullsmockad med plugg, fina vänner och fest. Känns otroligt roligt att så mycket händer, och det tvingar mig att bli effektiv med min tid. Så igår satt jag och planerade upp hur jag ska hinna med en 40-timmars skolvecka med allt annat som händer, och hoppas att det att det ska gå ihop!
Nu ska jag måla naglarna, sedan bär det av till skolan. Puss!

IMG_6837.JPG

IMG_6833.JPG

IMG_6810.JPG