Browsing Category

Krönikor

Hannahs Historia, Krönikor, Livet, Okategoriserad

Ett öppet brev till ångesten

februari 4, 2016

Kära ångest.

Vi har nu levt ihop i snart 24 år, och jag tänkte att det var dags att du lär känna mig. Att du förstår vem jag är och vad du gör med mig. För du förstör. Du förstör så enormt mycket.

När jag inte umgås med dig så är jag världens starkare kvinna, visste du det? Ja, alltså inte fysiskt kanske, men psykiskt. Jag står upp för mig själv och mina värderingar, är orädd och nyfiken. Varför måste alla de sidorna försvinna så fort du är i närheten? Kan du berätta det för mig?

När du inte är med mig, så är jag världens bästa vän och flickvän. Då lever jag i alla känslor till max, kan stötta människor i min närhet, lyssna och finnas där. Det visste du inte va? Jag är egentligen en riktig romantiker. Det är du som gör att jag tappar de sidorna. Det är din avsikt, din uppgift. Att ta bort den värme och kärlek jag bär på. Och ersätta det med rädsla.

Vet du hur rädd jag blir när du kommer? Det går nog inte att förklara för någon som saknar förmåga att förstå, men jag ska försöka. När du ringer på min ytterdörr så blir jag livrädd. Min puls ökar och jag andas snabbare. Du är som en sådan dementor från Harry Potter, som liksom suger livslusten ur människor, utan att de kan styra. Förstår du det? Du är en dementor! Var det verkligen din högsta dröm som barn? Min var delfinskötare, tänk så olika drömmar en kan ha.

Kära ångest, jag vill vara din vän. Jag vill verkligen det. Jag förstår att du kommer finnas nära resten av mitt liv, jag fattar det. Men kan du inte vara lite mer självständig? Lite smidigare? För du förstår, att när du knackar på ofta – det är då det blir ett problem för mig. Jag kan ta att du vill komma över någon gång i bland, men nu på sistone så har det blivit för mycket. Förstår att detta gör ont att höra, men du kväver mig. Vill du verkligen det?

Föresten, tycker du inte att det är jobbigt att människor sällan pratar om dig? Att du finns någonstans lite i de flesta, men få vågar prata om det. Fast det är kanske det du vill? Du kanske innerst inne vet, att ifall en pratar om dig, bearbetar tillsammans med andra – då får du inte lika stor påverkan? Är det så?

Jag försöker verkligen förstå varför du finns, och logiken i din existens. Men det är svårt, kära ångest, det är svårt! Och jag förstår att jag är en usel värdinna när du kommer förbi, men jag försöker. Jag försöker att andas i fyrkant, dricka vatten, kolla på en film, ta en promenad, ringa en vän och allt det där som folk har sagt. Jag försöker att titta ut genom fönstret och se solen, men den når inte in när du är här.

Och detta är INTE jag. Jag är inte en ”sån där”, som liksom mår dåligt eller är svag. Inte egentligen. Du gör mig svag, och det hatar jag. Jag hatar att du gör mig skör. Jo, hata är ett starkt ord, jag vet. Men jag hatar att du får mig att bli som en tunn liten porslinsvas som det räcker att blåsa på så går jag i tusen miljarder bitar. Jag är stark. Egentligen så är jag sten, en diamant. Egentligen kan du inte slipa mig, men det är bara det att så fort jag är dum nog att öppna dörren så tränger du dig på utan att jag vill och stannar tills ditt kaffe svalnat och jag som var sten, blivit till finslipade sand på köksgolvet.

Där stängdes dörren igen. Du har gått. Pust. Jag hämtar min sopkvast och sopar upp sanden, sätter mig vid köksbordet och hämtar limmet. Sakta börjar jag limma ihop sandkornen, en efter en. Det känns till en början hopplöst, men rätt som det är så är jag ihoplimmad igen. Och lite mer finpolerad, lite starkare. Jag installerar ännu ett lås. Kanske hittar du inte extranyckeln nästa gång. Jag ska inte säga vart jag gömt den, det får ingen veta. Och trots att jag hatar dig ibland så tror jag också att du ger mig perspektiv på livet, du gör att jag älskar och skrattar med hela hjärtat när jag är glad. Pappa sa att jag är lite lyckligare än andra, de stunder jag är det. Jag tror kanske att det stämmer. Och jag är lycklig varje dag. Inte hela tiden varje dag, men stunder varje dag.

Kära ångest. Förstår du lite mer nu? Jag förstår om jag sårade dig, men ibland behöver en höra saker som gör ont för att kunna utvecklas. Och ifall du lovar att komma lite mer sällan så kanske vi kan få det att fungera? Och ifall du inte stannar så länge? Och typ ifall du lovar att inte dricka upp allt mitt kaffe, alternativt köper med ett kaffepaket någon gång ibland? En får ju ändå ge och ta i en relation, eller hur?

Tack på förhand.

Hannah Östebo

Hannahs Historia, Krönikor, Livet

Hannahs Historia: Att vända en usel månad.

januari 31, 2016

Livet består av faser och kapitel. Ibland är livet enkelt, självkänslan på topp och det är enkelt att upprätthålla ett gott liv. Och ibland är livet svårt.

Januari har varit en pissmånad för min del. Att komma hem från en underbar solsemester till en verklighet som till slut kom ikapp mig. Att lämna allt i Jönköping, lämna ett jobb jag trivdes väl med och alla mina vänner och den trygghet som studentlivet där gav var inte lätt. Från det till en ny (gammal) stad, ett nytt jobb samt flytta in hos J alldeles för fort. Jag körde på i 120 km/h innan jul och det kom ikapp mig när jag kom hem.

Först kom relationsångesten. Rädslan över tvåsamheten, rädslan över att släppa någon inpå hjärtat. Trots att J gjorde allting rätt och bara ville vara ett stöd så hjälpte det inte. Jag var skräckslagen. Är idag väldigt tacksam över hans förståelse i allt detta.

Sedan kom panikångesten. Utan förvarning så rasade världen för mig förra helgen. Panikångest som varade under hela helgen, under mitt första nattpass på mitt nya jobb och efterskalvet varande långt in i denna veckan.

Jag tror mycket har att göra med att jag kom från ett land med så mycket sol, bad och natur till kalla, snöiga, osoliga Sverige. Kroppen blir ovan av att inte någon sol, jag jobbar natt och vänder på dygnet.

Under helgen har jag ägnat mig åt promenader och återhämtning hos mina föräldrar, och det har varit underbart. Huvudet blir så mycket klarare, hjärtat känns lättare och jag ser livet ljusare.

SÅ. Mina kära läsare. I morgon är det måndag och DESSUTOM ny månad. Och vore det inte då ett ypperligt tillfälle för nystart? JO, hör jag i sjungande kör!

Mitt februarilöfte kommer vara att promenera VARJE dag minst en timma. Detta för att sedan utvärdera den psykiska förändringen, ifall mitt välmående blir stabilare och bättre!

Är ni med mig? Oavsett hur länge ni vill promenera, så en promenad om dagen under 28 dagar kan ni väl ändå avvara? Glöm inte att hashtagga #sizelycklig så jag får följa er!

Kärlek, Hannah

Hannahs Historia, Krönikor, Livet, Lycka

Höstens överlevnadstaktik.

oktober 19, 2015

Hösten är alltid en utmaningens tid för mig, har ofta haft lättare för depression och ångest när det börjar mörkna ute. Denna hösten tänkte jag arbeta förebyggande för att detta inte ska hända. Mina tips kommer ifrån tjugotre års livserfarenhet, mängder med känslostormar och slutligen det som får hösten att bli lite lättare.

  • Ensamtid. Ibland är det svårt att få tid för sig själv när livet snurrar på. För mig är det viktigt att återhämtat mig när jag har gjort något energikrävande. Då är ensamtiden så viktig. Att få bara vara med sig själv, dricka en stor kopp kaffe, kolla på en film och bara göra inget.

  • Vardagslyx. Detta är en av mina favoritord, för visst är det underbart att lyxa i vardagen? Vardagslyx för mig är att få göra en god frukost och äta den långsamt. Det är också att få måla naglarna och lyssna på lugn musik. Hemmaspa, smörja in sig och ha inpackning. Det är också att få dricka vin med bästa vänner en tisdagskväll och prata om livet.
  • Promenader. Detta är den absolut bästa medicinen mot typ allt. En morgonpromenad innan frukost gör alltid min dag bra, och får jag till ännu en promenad i (förhoppningsvis) solen så blir den bara ännu bättre. När soltimmarna minskar är det viktigt att försöka få så mycket frisk luft en kan. Påverkar välmåendet enormt.
  • Musik. Jag har samlat på mig lite mysiga spellistor som jag har på när jag är hemma eller promenerar. Måbramusik som gör hjärtat lätt. Mycket James Bay, Jack Johnson, First Aid Kit och Adele. Mums!
  • God mat! Lägg lite extra tid på att göra god mat med mycket färger som kan ge ögat lite kärlek. Att allmänt skämma bort sig själv med god och hälsosam mat är en investering i ditt välmående.
  • Stanna upp och fundera över ditt liv. Är du där du vill vara i livet? Hur prioriterar du dig själv? Vad kan du göra för att må bättre? Skriv små listor på saker du kan göra ifall du känner dig lite låg. En liten emergency-list att ta fram när det krävs. Ofta när en är låg, har ångest eller liknande så är det svårt att se ljuset. Då kan det vara bra att ha en liten ICE-list, där det står exakt vad du ska göra. Exempel kan vara ”ring en vän nu! Ta en promenad. Ta en dusch”.
  • Sätt upp små lappar! Ta små post-it-lappar och skriv små söta saker till dig själv. Sätt sedan lapparna på diverse saker i ditt hem. Badrumsspegeln, på kastrullen så du ser innan du kokar ditt ägg. Små ord som påminner dig hur fantastisk du är!

För att summera min lilla lista så är det inget revolutionerande, utan det handlar om ett aktivt val att vårda sig själv, både ut och in. Att må bra när årstiden säger tvärtom är kanske en utmaning men det går! Och som jag brukar säga, det viktigaste är inte att vara superglad jämt, utan att vara levande. Lycka kommer man inte fram till, det är ett sätt att färdas.

Kärlek

Hannah

Autumn

Hannahs Historia, Krönikor

Honor your curves

juni 4, 2015

På nästan varenda reklampelare i vårt avlånga land så omges vi med retuscherade reklambilder. Nu inför sommarsäsongen så har de stora klädföretagen börjat med bikinireklamer. En stor del av dessa är väldigt smala kvinnor vars bikini sitter perfekt. Inte en celluliter, inte ett fel. Vad säger det till oss människor som inte ser ut på det sättet?

Jag är en 1,80 lång och kurvig kvinna som idag älskar alla mina kurvor. Idag har jag en stark självkänsla som inte avundas de smala modellerna, utan är väldig nöjd med min kropp. Men det har tagit mig två år av hårt arbete för att bygga upp den självkänslan jag idag har. För tre år sedan hade jag kunnat bryta ihop över en bild på en smal bikinitjej. Borde jag kunde stänga bort det och inte bry mig? Ja, absolut, men då fanns inte det som ett alternativ och jag sög åt mig likt en tvättsvamp hur jag borde se ut.

Det är så sällan som vi möts av ”riktiga” kroppar (alltså kroppar med kurvor, bristningar och celluliter) i media. Och även om det är reklam och det inte är till för att spegla verkligheten så tror jag att det bidrar till en ohälsosam självbild. Jag tror att många kvinnor mår dåligt över att se en bild av kvinnokroppen som en väldigt liten procentsats kan leva upp till. Det blir en ständig jakt på den perfekta ouppnåeliga kroppen. En ständig känsla av att man inte duger som man är.

Jag driver ett företag som heter Sizelycklig där jag är ute och föreläser om självkänsla och kroppsideal. Jag gör det för mitt sjuttonåriga jag, som hade behövt höra att hon dög. För alla människor som sagt till sig själva att de är värdelösa och att allt sitter i kilona. Och för att jag inte skulle drunkna i självhat så var jag tvungen att acceptera min kropp. Visst, jag har gått ner i vikt, men det satt aldrig där. Min dåliga självbild följde med oavsett hur mycket jag gick ner. Jag skulle aldrig bli som de perfekta modellerna på reklampelaren.

När jag ser dessa bilder idag är jag glad att jag kommit ur det. Självföraktet alltså. Jag är glad att jag valde att se hur vackert livet faktiskt är, trots att jag inte nådde den där drömkroppen jag drömde om som yngre. Det var när jag insåg att jag var mer än ett fettprocent som jag kunde börja leva. När jag kunde mäta min lycka i annat och värdesätta min kropp på andra sätt än som en storlek. När jag insåg hur fantastiska mina ben är som för mig framåt varje dag. Mitt leende som (förhoppningsvis) gör människor glada när jag möter dem. Mina armar som omfamnar livet med alla dess upp- och nedgångar.

Jag tycker det är viktigt att människor utgår från sig själva, är sitt eget ideal. Börja ifrågasätt hur media speglar kvinnokroppen, se bortom de photoshopade reklambilderna. Se människan bakom modellen. Hon har säkert komplex precis som vilken människa som helst. Försök att inte se det så som jag gjorde, att bara för att det är annorlunda kropp från din så gör det inte din mindre värd. Du är precis så jävla värdefull som det bara går. Med eller utan celliluter, bristningar och kurvor.

Kärlek

Hannah

Krönikor

Svar på kommentar.

maj 27, 2014

Hej mina kära vänner. Igår fick jag en kommentar på mitt Hannahs Historia-inlägg, som jag verkligen fastnade för. Eftersom avsändaren var anonym så väljer jag därför att svara här. Kommentaren var följande:

Skärmavbild 2014-05-27 kl. 20.58.15

För det första, så vill jag verkligen tacka dig för att du skrev. Jag känner igen mig så mycket mer i din historia än du förstår. Jag vet preciiis hur det är att leva där du är nu. Och jag förstår också din ”negativitet” som du säger, för klyschor som ”du duger som du är”.

 

När jag hade lägst självkänsla och ogillade mig själv, hade jag väldigt svårt för människor som var tvärtom. Jag kunde störa ihjäl mig på någon som var lite extraglad, eller den som stod längst fram på Friskis och gjorde medelpassets alla övningar så där LITE för mycket. Så, ifall du tycker lite av det jag säger låter klyschigt, så förstår jag det helt. MEN. Jag har levt ett helt liv åt att klyschigt hata mig själv, så varför kan jag inte nu klyschigt älska mig själv?

 

Att skapa bra självkänsla tar tid, precis som dålig självkänsla gör. Tänk att du levt 23 år, där du talat om dig för att du inte duger, och att du inte är fin. Där du sagt till dig själv ”när jag blir smal blir jag nöjd och lycklig. Då blir jag FIN”. De tankarna har din hjärna anammat efter åratal av repetition. Att du hundratals gånger har sagt detta till dig själv. Tror du inte då att det kräver lika lång tid att förändra det tankemönstret?

 

Jag vet att det jag säger ibland kan kännas naivt och låta fånigt, det tog mig lång tid innan jag tog mig över det själv. Men fråga dig själv. Kan du stå över ”klyschigheten” och våga se dig själv genom din bästa väns ögon? Vad har du att förlora? Och framför allt – vad har du att vinna?

 

Och till dig som skrev kommentaren, du får gärna maila mig på hannah@ sizelycklig.se, så kan vi fortsätta prata där.

 

Kärlek

Hannah

 

Krönikor

Dagens mail.

maj 26, 2014

Älskade vänner. NI gör allting värt. Ni gör att jag vill dela med mig av mig själv, vara extra personlig och skriva. Ni är så fantastiska, och jag älskar era vackra mail, kommentarer och kärlek. Bifogar här ett mail jag fick förra veckan. Det var en tjej som hade skrivit ett inlägg om mig på sin blogg. Gå gärna in och titta, hennes blogg hittar ni http://josefinstankaromlivet.blogg.se/.

 

Tack vackra Josefin för dina ord, jag blev verkligen rörd.

 

Skärmavbild 2014-05-26 kl. 21.49.23

Hannahs Historia, Krönikor, Lycka

Hannahs Historia: Sommarångesten.

maj 26, 2014

Varma dagar, sol och kärlek. Grillning, havsdopp och solnedgångar. Sommaren är så fantastisk vacker, och den tidpunkt vi svenskar laddar solcellerna för att klara av resten av året. Så. Alltså borde man längta hela året till sommarn och allt vad det innebär. Men för mig har det alltid varit ångestfyllt.

 

 

Jag minns när vi skulle ha simprover i högstadiet. Alltså, man skulle simma typ 250 m för att bli godkänd. Så alla fyra klasserna begav sig till ett tjärn som låg en bit bort från skolan. Det enda jag kan minnas var ångesten. ”Hur ska jag göra för att komma i vattnet utan att visa mig?” eller ”måste säga att jag har ont i magen” var tankar som dök upp. Jag minns att jag virade runt handduken runt mig och hade den hela vägen till badstegen, där jag raskt plumsade i. Ingen skulle få se.

 

 

Jag har haft fantastiska somrar, jag har verkligen det. Varit ung och galen, gått i för korta kjolar, kysst okända killar, cyklat på stränder, grillat marshmallows, spelat fotboll, nattbadat, döpt stjärnor och druckit häxblandningar. Sommaren är underbar och jag upplevt så mycket under dessa soliga dagar. MEN ångesten har alltid funnits.

 

 

Ångestmoment 1)Bikini. Att sola, bada, gå omkring i. Fruktansvärt! Hur fin bikini det än var så kände jag mig alltid som en strandad val. Dessutom kände jag allas brännande och dömande blickar, även fast jag bara målade upp det i mitt huvud. Jag hade alltid med mig en tunika att ta över bikinin ifall jag nu nödvändigtvis skulle förflytta mig. Skulle jag sola skulle det helst vara själv på min altan. I alla andra bikini-sammanhang kände jag mig något fruktansvärt obekväm.

 

Ångestmoment 2)Klänningar. Åh, dessa klänningar. När jag var stor så levde jag i klänning och kjol. Och såklart – leggings. När sommaren kom så bytte jag ut leggingsen mot strumpbyxor. Eftersom jag är så lång, så kändes klänningarna alltid för korta. Klänningar med bara ben fanns inte på kartan. Tror det var sommaren 2013 jag nästan första gången gick barbent. Sjukt. Då var jag 21 år.

 

Ångestmoment 3)Shorts. Jag ägde aldrig shorts, utan möjligtvis avklippta strumpbyxor, men jag använde de aldrig. Förra sommaren började jag använda shorts, men det var fortfarande fruktansvärt jobbigt. Vad var jobbigt då? Jo. att visa benen. Att visa mina kraftiga vader och lår. Kände mig så utblottad. Det som var värst var att jag ständigt tänkte ”de tycker jag är äcklig. De tycker jag är ful”, om människor jag mötte (ifall jag nu av någon förmodan skulle HA shorts 😉 ) . Alltså, jag mådde dåligt över vad jag trodde att andra tänkte. Helt ologiskt, men det är ångest.

 

 

 

Jag har levt så länge med en rädsla för sommaren. En rädsla för att alla ska tänka och nu plötsligt SE hur tjock jag är. Och även om jag hade gått ner det mesta förra sommaren, så var den mentala delen inte där. Jag var inte där.

 

 

Detta året har jag ägnat mig åt så mycket självterapi. Jag har boostat mig själv, peppat och lärt mig att älska mig själv. Jag har fått hjälpa andra, och det hjälper även mig – att förstå andra och veta att man inte är ensam. Jag har verkligen levt i skräckblandad förtjusning inför sommaren, just för att få visa mig. Så många år jag har gått och svettats i leggings, även de hetaste dagarna.

 

 

Men nu är det SLUT på det. Jag har fått nog av att skämmas över mig själv. Jag är så ofantligt stolt över den jag är idag, och hur jag ser ut idag. Jag tänker inte skämmas mer. Så. I sommar står jag upp för mitt 15-åriga jag. Mitt 18-åriga jag. Jag står upp för de som inte ännu vågar, som inte riktigt är där. För ifall jag kan få en person att våga älska sig själv, då har jag kommit så långt.

 

 

Detta handlar inte om mina kilon. Jag har inte perfekta ben. Jag har celluliter, och det dallrar när jag går. Ibland skaver låren ihop, och jag har fullt av blåmärken från jobbet. Men det struntar jag i. Idag bestämmer jag själv över mitt liv. Jag är mitt eget ideal.

 

 

Låt sommaren 2014 bli året du vågade. Oavsett ifall du bar shorts i en dag, eller gick stolt i bikini hela sommaren. Låt sommaren 2014 bli året då du blev ditt eget ideal, då du kämpade för ett jämställt förhållande mellan hjärna och hjärta. Då du lärde dig att säga ”jag är okej, jag duger”. Då du såg dig själv genom din bästa väns ögon. Våga älska dig själv!

 

Pina inte igenom dig en sommar i för mycket kläder för att du skäms. Tro mig, jag har varit där. Och det kommer vara värt det. Att våga, att öppna ögonen och se hur vacker du är, det kommer vara värt det. Tagga #barabenrevolutionen eller #sizelycklig på Instagam. Du är inte ensam, låt oss göra det tillsammans.

 

 

Nu börjar sommaren för mig. Denna sommaren kommer bli fantastisk. Även om jag är 30 kilo lättare, så har blivit av med den mentala resväskan. Den som ständigt tryckte ner mig. Och den vägde tio gånger mer.

 

 

Kärlek Hannah

 

10403451_10152441410428633_4656847924977781226_n 10378934_10152428247878633_7849027225165392535_n

Kost, Krönikor, Sockerfritt

Sockermedveten tisdag: Santa Maria

maj 20, 2014

God kväll älskade ni! Idag är det ”sockerfria tisdag” och vet ni vad? Idag firar jag 50 dagar sockerfritt! Känns helt otroligt att jag faktiskt klarat 50 dagar strikt! Märker så otroligt mycket förbättringar – framför allt så är det hur jag mår psykiskt. Det mentala blir så mycket starkare. Jag kan säga emot, jag är inte en slav under ett beroende som gör att jag bara m-å-s-t-e äta hela tiden. Att inte ha sockret i systemet gör mig så mycket lyckligare.

 

 

Idag tänkte jag prata om Santa Maria. Det är ”varumärke för kryddor och smaksättare” enligt Wikipedia. Och varför jag väljer just Santa Maria, är för att jag ska framför allt ska prata om deras TexMex. Men först om deras vanliga kryddor.

Skärmavbild 2014-05-20 kl. 20.46.56

 

Jag gick igenom deras sortiment av vanliga ”vardagskryddor”. Nedanför kommer här en lista på de som innehöll socker.

 

 

Socker som tredje ingrediens:
Aromkrydda

Lemon&Dill

Pommes Frites-krydda

Fransk salladskrydda

Italiensk salladskrydda

 

 

Socker som 5-10e ingrediens:

Citronpeppar (5)

Creamy Curry Chicken Spice Mix (6)

Taco Taste (6)

Garlic&Herbs Seasoning Mix (10)

 

 

Detta är alltså kryddor som många häller på sin mat dagligen, och inte alls reflekterar över att det är socker i. Varför är det då socker i?!
 

Jo, socker är en smakförstärkare. Maten smakar så mycket godare ifall du har lite socker i. Inte så mycket så att det smakar sött, men tillräckligt för att din kropp ska stimuleras och vilja ha mer. Vill du ha mer, så tar köper du mer = fantastiskt bra säljknep.

 

 

Nu har jag inte tittat igenom alla kryddblandningar som finns i världen, och det finns garanterat fler, men dessa hittade jag idag. MEN. Det jag vill komma till nu är – TACO SPICE MIX. Alltså tacosblandningen man blandar i köttfärsen på kvällen innan fredagsmyset. Som är typ Sveriges nationalrätt. Jag ska berätta för er vad den innehåller:

Skärmavbild 2014-05-20 kl. 20.47.04

Druvsocker, salt (17,5%), lök, mod. stärkelse (potatis), chilipeppar, spiskummin, vitlök, potatisfiber, oregano, paprikaextrakt, arom, klumpförebyggande medel (E551), syra (citronsyra), maltodextrin, jästextrakt.”

 

 

Alltså. FÖRSTA ingrediensen är druvsocker. Den absolut första! Alltså, varje fredag ni äter tacos (eller som min kära vän Anna som typ äter det varje dag), så får ni i er socker. Jag säger inget om att alla människor ska utesluta socker, bara för att jag inte kan hantera det. Men att få i sig det dolda sockret, sockret som man inte ens tänker på och som egentligen är heeeelt onödigt. Dessutom! Fjärde ingrediensen är modifierad majsstärkelse. För er som inte vet vad det är så kommer här ett utdrag ut aktavara.org hemsida.

 

” Modifierad majsstärkelse, som finns i tusentals innehållsförteckningar. Så här gör man den, enligt den vanligaste tillverkningsmetoden:

Vanlig majsstärkelse blandas i en jättelik reaktortank med propylenoxid – som är en petroleumprodukt framställd av naturgas, klor och lut eller saltsyra – tillsammans med fosforoxiklorid, en vätska som är så lättflyktig och reaktionsbenägen att den måste hanteras med största försiktighet. Denna kemikalie, som även används vid tillverkning av bekämpningsmedel, reagerar våldsamt i kontakt med vatten och bildar saltsyra och fosforsyra samtidigt som stärkelsemolekylerna i majsen förändras och kloreras. Om den modifierade stärkelsen dessutom ska blekas, vilket kan behövas om den ska nyttjas som ljus fyllning i vissa livsmedel, behandlas den nu med exempelvis svavelsyra.

Det färdiga resultatet av dessa processer är en flytande substans som renas från sina kemikalier och sprejas in i gigantiska tankar för att där snabbtorkas till det pulver som levereras till livsmedelsindustrin och hamnar i Ninas frukostyoghurt, salladsdressing och fiskgratäng.”

 

 

Jag vill självklart inte att ni ska känna er värdelösa och må dåligt för att ni äter nu, men jag vill öppna era ögon för att socker finns i så mycket. Därför är det självklart att människor är beroende! VÄLJ mat du tycker om, och läs vad det innehåller. Ifall det innehåller massa E-ämnen och skit, vill du verkligen äta det då? Ifall du vill det – gör det. Känn inte dåligt samvete och stå för konsekvenserna. Det är ditt liv, och du bestämmer precis hur du ska äta.

 

Här nedan kommer jag med ett litet recept på en tacokryddmix som är supergod som man kan göra hemma. NO sugar added!

 

Tacokrydda:

 

  • 2 msk chilipeppar
  • 1 msk lökpulver
  • 1 msk vitlökspulver
  • 1 msk chilipulver
  • 1 msk malen spiskummin
  • 1 msk paprikapulver
  • 1 tsk torkad oregano
  • 1 msk salt
  • 0.5 msk svartpeppar

Blanda ihop allt och häll i köttfärsen! Där har du äkta mat.

 

Kärlek

Hannah

 

 

 

 

Hannahs Historia, Krönikor, Lycka

Hannahs Historia – 2012 vs. 2014

maj 19, 2014

Hej mina älskade vänner. Nu var det dags för ännu ett avsnitt av ”Hannahs historia”. Jag tänkte berätta för er hur en vanlig dag såg ut i mitt liv för två år sedan. Och hur det ser ut idag. Det är personligt, och det är jobbigt. Men det är sanningen, och jag behöver berätta den.

 

För två år sedan idag bodde jag i Jönköping. Jag flyttade dit i januari 2012, för att plugga engelska och kriminologi på högskolan där. Jönköping har alltid stått mig nära eftersom min syster pluggar där, min mamma och moster har gjort det – och jag har alltid velat göra det. Anledningen till att jag flyttade var för att jag var trött på mitt liv här. Jag trivdes inte med mig själv, och en nystart i en nystad var precis det jag behövde.

 

För två år sedan så vaknade jag, antagligen väldigt bakfull. Jag festade väldigt mycket under det halvåret jag bodde där. Jag gick upp, tittade mig i spegeln och sa instinktivt ”fan vad du är sämst” till mig själv. Dessa ord följde med mig genom dagen, och jag levde med en ständig känsla av att jag inte dög.

 

För två år sedan hade jag otroligt dålig självkänsla. Jag bodde tillsammans med två killar i en rätt stor fyra, och varje morgon jag vaknade så skyndade jag mig att sminka mig innan någon av dem hann se mig. Jag levde med en ständig stress över hur jag såg ut. Jag var extremt noggrann med att klä mig så man inte kunde se min övervikt, folk skulle aldrig se hur dåligt jag mådde över det. Eftersom jag brydde mig så vad folk tyckte, så handlade jag alltid onyttigheter och smusslade i väskan, så att ingen skulle se vad jag hade i kassen. Jag vräkte i mig godis i mitt rum. Ensam.

 

För två år sedan hade jag en mask. Som jag dagligen tog på mig, vart jag än skulle. Jag var väldigt social och lärde känna massa underbara människor, men det var som jag verkligen öppnade mig för. De flesta trodde att jag var en självsäker, partysugen och alltid glad bastant tjej som älskade att sjunga. Det var sidorna jag visade. Jag visade inte jag dagligen avskydde kroppen jag levde i. Jag avslöjade aldrig hur dåligt jag mådde, över mitt yttre och inre.

 

För två år sedan hade jag ett extremt bekräftelsebehov. Eftersom jag ofta var ute på krogen, så var det väldigt ytlig bekräftelse jag sökte. Och eftersom jag varken var nöjd med mig själv eller min kropp, så fick jag inte i närheten av det jag får idag. Men jag sökte den. Hos alla människor jag mötte skulle jag vara skön, ball och rolig. Jag ville sticka ut, jag ville bli älskad för kvällen. Jag drack ofta alldeles för mycket. Ballade ur. Drog hem någon okänd kille, och vaknade med ångest. Ännu mer tom än dagen innan. Och så höll det på.

 

För två år sedan brydde jag mig inte om framtiden. Jag hatade att tänka på den. Detta ledde till att jag, som alltid varit duktig i skolan, struntade i det.  Jag har alltid haft lätt att lära, men högskolestudier är helt annorlunda. Där får man lägga tid, mycket tid. Jag lade ingen tid alls, och när jag i slutet på april hoppade av samtliga kurser, så stod jag där med 30,000:- i studieskulder. Dessutom hade jag bränt mina 100,000:- i sparpengar. På vad? Absolut ingenting. Alkohol, cigaretter, cafébesök och oändligt många kassar med godis, chips och onyttigheter.

 

För två år sedan var vikten mitt absolut största fokus. Att bli smal, smal, SMAL. Det var det enda som betydde något. Det och att få bekräftelse. Jag gick på LCHF, Viktväktarna, lågkalorisoppor, allt under detta halvår. Men jag trodde aldrig på att jag skulle klara det, och sockret tog över. Jag gick nog upp 20 kg under de sex månaderna jag bodde där. För varje gram jag gick upp, tog det emot ännu mer att titta mig i spegeln. Jag definierade lycka i kilona.

 

 

För två år sedan hade jag tappat kontrollen. Och hoppet. Jag var i sådan extrem förnekelse. Jag stängde av känslorna av att jag mådde dåligt och bara körde på. När jag idag ser tillbaka så kan jag se i mina ögon hur jag mådde och känna min inre panik, som jag aldrig släppte fram. Inte pratade jag med någon om att jag mådde dåligt, för jag förstod det knappt själv. För två år sedan levde jag, men jag var aldrig levande.

 

 

2014. Idag vaknade jag utvilad i min säng. Idag var min första tanke positiv. Jag gick upp och tittade mig i spegeln. När ord som ”vad stora lår du har” dök upp, så viftade jag bort dem. Jag tror alltid att onda tankar kan komma till en, men det gäller att inte tro på dem och att lära sig se det positiva. Istället sa jag till mig själv ”du är fantastisk. Idag är ännu en dag du får chansen till att sprida det du älskar mest”. Det gjorde starten på denna dag så bra.

 

 

Idag äter jag för att må bra. Jag är ute ur mitt sockerberoende, och det gör mitt matbeteende så mycket lättare att hantera. Jag skuldsätter inte mig själv ifall jag vill äta en pizza en kväll. Jag gör det för att jag vill, och mår inte dåligt över det. Jag ser även min kropp mer som mitt tempel, jag vill inte äta skräpmat varje dag. Det är ingen papperskorg. När jag äter onyttigt eller dricker alkohol, då tar jag konsekvenserna av det – utan att jag är en sämre person.

 

 

Idag har jag inte längre vikthets. Detta har kommit bara senaste månaderna, då jag slutat totalt fokusera på vikten. Idag ser jag min kropp som något levande, och siffran på vågen kommer aldrig göra mig lycklig. Jag är i mål – inte beroende på hur mycket jag väger, utan hur jag ser på mig själv. Jag accepterar mig själv idag, hela mig. Med alla mina styrkor och svagheter. Jag är jag, och det är okej.

 

 

Idag lever jag i nuet och samtidigt längtar efter framtiden. Jag njuter av att må bra, och tar det inte för givet utan uppskattar det varje dag. Jag tillåter mig själv att känna – att vara glad, ledsen, arg och besviken. Idag berättar jag för mina nära ifall jag skulle vara ledsen, och stänger aldrig in känslor. Det är det som gör att jag mår så bra, för jag tillåter mig själv att få utlopp för alla känslor när de kommer.

 

 

Det är väldiga skillnader på den jag är idag och den jag var för två år sedan. Även om det är stora viktskillnader, så är den största skillnaden min insida. Jag känner mig trygg i mig själv. Jag försöker leva hälsosamt, inte för att gå ner i vikt – utan för att min kropp mår bra av det. Jag älskar livet, med alla upp- och nedgångar.

 

 

Idag lever jag. Men framför allt – jag är levande.

 

 

Kärlek Hannah

 

skillnaden

Krönikor, Lycka, Lyckoonsdag

Lyckoonsdag: Lyckobok

maj 14, 2014

Hej mina älskade vänner. Då var det dags för ännu en lyckoonsdag. Den här veckan tänkte jag ta upp ”må-bra-bok”, eller lyckoboken som jag kallar det. En bok som ska boosta dig till bättre självkänsla.

 

När jag träffade Fanny för första gången, mitt lilla nyårsprojekt, så gav jag henne en liten anteckningsbok. Hennes egna må-bra-bok (lyckobok låter finare tycker jag idag). Där bad jag henne skriva ner tre bra saker om sig själv, som inte är prestationsbaserade. Och det är vad jag vill att du ska göra.

 

Köp dig en pytteliten anteckningsbok. Skriv ”ditt namn”s lyckobok. Där vill jag att du varje dag skriver ner tre saker du har gjort bra, men försök att inte få den att handla om dina prestationer.

 

Ifall man har en prestationsbaserad lycka så är det lätt att bara tycka att man duger ifall man gör bra saker. Alltså, ”jag duger så länge jag tränar och äter nyttigt. Ifall jag inte hinner träna en dag, eller trycker i mig en godispåse, så är jag värdelös”. Eller ”jag är grym på mitt jobb när det går bra, men när det går emot mig så jag är en dålig person”. Det är väldigt viktigt att skilja på person och prestation. Du är inte dina prestationer. De definierar inte den du är.

 

Därför är det viktigt att försöka skriva ner dagliga saker som inte är prestationsbaserade. Exempel på saker grundat på prestation är ”idag tränade jag på gymmet, bra! Idag åt jag hälsosamt” osv. Då intalar du dig genast att du inte är bra ifall du inte är på gymmet, eller ifall du inte äter hälsosamt.

 

Låt denna boken istället bli mer hur du behandlar dig själv. ”Idag sade jag till min kollega hur fantastisk hon är” eller ”idag när jag tittade mig själv i spegeln och sa att jag var vacker, så trodde jag på det”. Ett annat exempel är ”idag sade jag nej till fikat med kompisen eftersom jag ville ha min egentid”.

 

Det är svårt i början att komma på tre saker som man faktiskt gör bra, men jag lovar, du gör så många fler saker än så! Efter ett tag så har du fått in det i rutin, och då kommer det bli lättare att registrera och se. Då kommer du också kunna ta in att du faktiskt ÄR bra, oavsett vad du gör.

 

Fanny har varit ett lysande exempel på detta. Hon har skrivit i sin bok varenda dag sedan jag gav den till henne. Hon har verkligen varit så mottaglig för förändring, och jag har verkligen tjatat på henne att få med insidan. För ett par veckor sedan så sa hon ”jag har verkligen med insidan. Jag har mycket mer egentid, och älskar de studerna”. Jag blir så otroligt rörd att hon lyssnar på det jag har sagt, men samtidigt så stolt över att hon gjort hela denna resan själv. Hon har självklart haft mig, sin familj och vänner som stöd, men hon har verkligen klarat all kamp själv. Detta tack vare att hon började älska sig själv.

 

Så, lyckoboken. Den kommer hjälpa dig mycket att få svart på vitt vad du gör bra. Och se till att få till tre saker varenda dag. Se det som ännu en investering i dig. Och kom ihåg, att förändra sin syn på sig själv tar TID. Att börja älska sig själv kräver repetition. Det är ingenting som sker bara över en natt. Dessutom är livet inte en rak väg, utan det går upp och ner. Vissa tidpunkter i livet kommer du behöva arbeta mer med dig själv, medan andra perioder kanske det känns som en självklarhet med bra självkänsla.

 

Glöm inte, att lycka kommer man inte fram till – det är ett sätt att färdas.

 

Kärlek Hannah

 

Krönikor, Sockerfritt

Sockermedveten tisdag: Chips

maj 13, 2014

Idag ska jag berätta om något som jag verkligen tycker är gott. Nämligen chips. Eller ”schisps” som jag ofta säger (för det låter så gött att säga).

 

För ett tag sedan hade jag köpt hem en påse Sourcrem & Onion-chips och tittade igenom innehållsförteckningen. Den kommer här nedan.
Potatis, solrosolja, kryddblandning (salt, lökpulver, mjölkpulver, socker, naturlig arom, jästpulver (maltodextrin), persilja ,vitlökspulver, surhetsreglerande medel (mjölksyra).

 

Kryddblandning kommer som tredje ingrediens. Och där, smått inom parantes. Socker. Ja, jo, jag vet att det är socker i det mesta, men jag blev så besviken.

 

Så, jag kollade igenom alla OLWs olika chipssorter och kom fram till att de enda chipsen som inte innehåller druvsocker eller socker i sina kryddblandningar är lättsaltade chips. För de innehåller inget mer än potatis, olja och salt. Anledningen till att chips är onyttigt är kombinationen av kolhydrater och fett. Potatis innehåller kolhydrater, och olja är ju fett (logiskt). Så, jag ser inte chips som något hälsosamt alternativ till socker, absolut inte. Välj isåfall hellre nötter som innehåller bra fetter och som mättar.

 

Men ibland vill man bara ha något onyttigt. Då kan jag välja chips. Men ifall jag äter chips så blir det naturella. Våga motstå det dolda sockret!

 

Kärlek Hannah

 

chips

Hannahs Historia, Krönikor, Lycka

Jakten efter den perfekta kroppen

maj 12, 2014

Hej mina älskade vänner. Äntligen måndag igen och Hannahs Historia! Idag ska jag prata om jakten efter den perfekta kroppen. Något som jag för ett par år sedan hade gjort allt för att få.

 

Det tog mig 21 år att älska min kropp. 21 år att förstå att det är så mycket mer än kilorna på vågen som gör dig vacker. I mer än två decennier tyckte jag att jag hade den fulaste kroppen på jorden.

 

Det är inte märkligt att våra självbilder är så skeva. Media pumpar i oss ett ideal som vi aldrig uppnår. Modellers orealistiska (för de flesta) och retuscherade kroppar. Inte konstigt att vi känner oss misslyckade då.

 

Jag tyckte fram till att jag var drygt 20 år att jag inte var tillräckligt bra. ”När jag blir smal, då kommer jag bli snygg” har alltid varit en rad som gått på repeat i mitt huvud. För när jag blev smal så skulle jag genast bli lyckad. skulle alla mina drömmar uppfyllas.

 

Jag växte upp i ett lugnt område utanför Göteborg. Båda föräldrarna gifta, yngsta av tre små blonda barn. Idylliskt. Inget traumatiskt som har hänt. Under de tretton år jag gått i skolan har jag aldrig blivit mobbad. Tvärtom, jag har aldrig haft sociala problem, och alltid haft mycket vänner. Varifrån kommer då denna självbild och dåliga självkänsla?

 

Prestationsbaserad självkänsla. Det är nog det de flesta av oss har. En känsla av att vi duger när vi gör något bra, när vi presterar. Där har jag alltid varit. Jag har dugit när jag gått på en diet som funkat, när jag har fått högsta betyg, eller när jag stått på scen och sjungit. När andra har sagt till mig att jag varit duktig. Men så fort man gör fel eller något går emot en, så har jag känt mig värdelös. Fullkomligt värdelös.

 

Att ha en dålig självkänsla leder ofta till att man söker bekräftelse hos andra. Konstant. Jag har levt många år på självkänsla jag fått av killar och människor jag mött. Jag har bjudit på mig själv och varit den roliga tjejen. Då har jag fått den bekräftelsen jag behövt för stunden. Men det blir som att hälla vatten i ett glas utan botten, du kan aldrig känna dig hel och glad över något någon säger, för det rinner bara ut. Du behöver bara mer.

 

Den perfekta kroppen för mig har allid varit smal. Ju smalare, ju bättre. Ju färre kilon som vågen visade, desto lyckligare blev jag. Detta resulterade i många depressioner under min gymnasietid eftersom jag ständigt pendlade i vikt.

 

Idag, så intalar jag mig varje dag att jag älskar min kropp. Självklart har jag dagar då jag inte gör det, men när jag säger det till mig tillräckligt många gånger så tror jag på det till slut. Och jag har kommit så lång väg. Jag känner idag att jag är vacker, oavsett vad vågen visar. Jag vet idag att skönhet inte sitter i hur mycket du väger. Utstrålar du självkänsla, kärlek och styrka, då är du vacker.

 

Arbeta med dig själv varje dag. Se dig själv genom din bästa väns ögon. Vad skulle hen säga om dig? Att du är fantastisk och underbar precis som du är, eller hur? Ja, för det är du!

 

Jag är glad att jag har tagit mig ur den ”smal-hetsen” jag tidigare var fokuserad på. För du kommer leva ett långt liv, och jag lovar att du kommer att ångra om du på ålderns höst tänker igenom ditt liv som en enda lång jakt efter den perfekta kroppen du aldrig uppnådde. Gör din kropp perfekt – som den är nu. Arbeta utifrån den du är, med det du har. Ifall du har mycket övervikt så mår du säkert bättre fysiskt utan extrakilorna. Men jaga inte ett ouppnåeligt mål. Nöj dig. Älska dig och din kropp, oavsett storlek. Ifall du vill gå ner i vikt, så kommer du inte lyckas mer ifall du hatar kroppen du har nu. Det enda du då har är en prestationsbaserad självkänsla, som kommer att tycka du är misslyckad ifall du går upp ett par kilon.

 

Du är fantastisk. Älska dig själv.

 

Säg till din spegelbild varje dag att du duger. Framför allt – släpp det prestationsbaserade. Skilj på person och prestation. DU är en fantastisk person. Oavsett vad vågen visar eller hur mycket du tränar.

 

Kärlek

Hannah

mmmm

 

Krönikor, Lycka, Lyckoonsdag, Okategoriserad

Lyckoonsdag: Spegelboost

maj 7, 2014

Älskade vänner. Att skaffa sig en bra självkänsla tar tid, energi och repetition. Jag kommer att försöka hjälpa er, utifrån mina egna erfarenheter, att stärka er tilltro till er själva.

 

Idag vill jag prata om en teori som har hjälpt mig mycket, och som jag rekommenderat till många. Jag kallar den för spegelboost.

 

Ställ dig naken framför en helkroppsspegel. Hur känns det? Jobbigt? Tänk högt, och prata med dig själv. Detta är det jobbigaste i början, att prata med sig själv, men det kommer att hjälpa dig förstå vad du egentligen tycker – samt hjälpa dig att ändra tankar.

 

Jag vill att du först reflekterar över dina impulsiva tankar. Vad dyker upp i ditt huvud? Hur ser du på dig själv? Mycket negativt? (Ifall ja, så tro mig. Jag har varit där).

 

Nu vill jag att du gör något som jag hade extremt svårt för i början. Jag vill att du noterar de områden på din kropp där du är missnöjd. Där du har komplex. Kanske är det jobbigt att bara titta där? DÄR ska du fokusera. Jag vill att delarna på din kropp du tycker minst om – blir ställerna du boostar mest. De ska bli det du älskar.

 

Jag vill att du tittar dig själv i ögonen och säger högt ”jag är vacker”. ”Jag duger”. ”jag är en bra människa oavsett prestation”. Alla peppande ord du kan komma på. Gör det – och faktiskt gör det – varje dag. Fake it ’til you make it. Hjärnan behöver repetition, och tänk hur många gånger den behöver höra att den duger, när du kanske har ägnat ett helt liv åt att pränta in att du inte är bra? Titta dig i spegeln, titta på hela dig. Du är vacker. Din kropp är ett mirakel, tänk så fantastisk kroppen är. Se den som ditt tempel. Vårda den. Boosta den, ge ditt hjärta kärlek, och din kropp. Du ÄR fantastisk. Öppna ögonen!

 

Tänk dig själv som ett pussel. Varje liten kroppsdel är en pusselbit. Du lägger noga på plats bitarna du tycker om. Du är nu nästan klar. De sista små pusselbitarna avskyr du. De känns helt onödiga och utan dem skulle allt bli bra. Du skulle bli vacker och lycklig. Men utan dessa delar vore pusslet inte komplett. Då blir du inte hel.

 

Därför måste du lära dig att acceptera att vissa bitar är en del av dig, och gör dig till den du är. Oavsett om du tycker att magen är för stor eller att du har för små öron. Acceptansen måste börja inifrån. Annars LOVAR jag dig att du aldrig blir nöjd. Siffran på vågen kommer aldrig att göra dig lycklig, om det enda du fokuserar på är en siffra. Det var jag helt övertygad om när jag kom till Biggest, och jag har aldrig varit så långt ifrån den åsikten som jag är idag.

 

Lär dig att älska dig själv, med alla styrkor och svagheter som gör dig till den du är. Lär dig älska allt som gör dig unik. Där har du nyckeln till lycka.

 

Kärlek

HannahD60-2014_30143

Krönikor, Lycka, Sockerfritt

Sockermedveten tisdag: Vitamindrycker

maj 6, 2014

Denna vecka är full av nyheter för Sizelycklig. Och idag inviger jag den söta sockermedvetna tisdagen! Här är tanken att jag ska undersöka lite om olika produkter som innehåller socker eller sötningsmedel, och kanske göra er lite mer medvetna om vad man faktiskt får i sig.

 

Idag ska jag prata om Vitamin Well, en vitamindryck som hela hälso-Sverige verkar dricka. Vad är då detta för dryck? Företagets vd Jonas Pettersson är noga med att inte säga att det är vitaminvatten, utan vitamindryck, eftersom det innehåller fruktsocker (och sötningsmedel). Japp.

”Vi vill vara ett nyttigare alternativ till läsk, men kan inte vara nyttigare än vatten”, berättar han i en intervju 2010 med tidningen Fokus.

 

Jag hittade en artikel från Matvett.se, där de tar upp ifall vi behöver vitamindrycker. Joanna Lenner, leg. dietist skriver:

”Dryckerna fyller ingen annan funktion än som ett alternativ till juice eller läsk. De vitaminer som drycken innehåller är vattenlösliga och det rekommenderade dagliga intaget kommer man enkelt upp i genom att äta vanligt mat. Får du i dig mer vattenlösliga vitaminer än du behöver reglerar kroppen detta genom att du kissar ut överblivna mängder”. Hon avslutar med ”Ett bättre alternativ än läsk och saft men ingenting gemene man behöver för att må bra. Köp dryckerna för att du tycker att de smakar bra, men inte för att få i dig vitaminer och mineraler”.

 

När jag var uppe i Stockholm hos min älskade Emma, så smakade jag flera Vitamin Well. Och ja, det var fantastiskt gott. Smakade som en utspädd, okolsyrad läsk. Men att ersätta vatten med dessa sötdrycker, är inte bra. Jag kände direkt hur jag blev mer sugen på annat, precis som jag hade blivit ifall jag druckit en läsk.

 

Så, vill ni leva sockerfritt, tänk på vad ni ersätter med. Jag skulle aldrig dricka en vitamindryck när jag lever sockerfritt. Delvis för att sockerfritt för mig innefattar även sötningsmedel som Stevia, och delvis för att det skulle trigga mig att äta socker. För mig handlar det om det psykiska, inte det fysiska. Det blir en illusion i hjärnan när jag äter sötningsmedel – att det är socker, och att jag inte kan nöja mig. Så när jag pratar om sötningsmedlets effekter så påverkar det kanske inte min kropp negativt, men det gör att jag lurar mitt psyke, och jag blir sugen ändå. Den psykiska abstinensen känns fysisk!

 

Avslutningsvis, välj själva vad ni vill få i er. Men kom ihåg det dolda sockret, och sötningsmedlena. Det är mycket försäljningsknep som ska göra oss beroende, så vi vill ha mer. Bestäm själv vad som är värt det.

Här nedanför har jag samlat lite bra artiklar jag hittat.

 

Matvett.se’s artikel om vitamindrycker

http://www.matvett.se/vitamindrycker-behover-vi-dem/

 

En intressant artikel från Läkartidningen där Charlotte Erlansson-Albertsson förklarar hur sockret triggar belöningssystemet. Sjukt bra skrivet (även om det är mycket att ta in)

http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=1157

 

Livsmedelsverkets artikel om sötningsmedel istället för socker.

http://www.slv.se/grupp1/Markning-av-mat/Tillsatser-i-mat/E-nummernyckeln—godkanda-tillsatser/Sotningsmedel-i-stallet-for-socker/

 

Kärlek

Hannah

10346765_10152398276898633_2036157282_n

Krönikor

Fem steg till ett sockerfritt liv.

maj 4, 2014

Vi lever idag i en sockerfylld värld. Att då välja att leva utan socker kan vara svårt. Har du tänkt på hur ofta du är sugen? Kan du skilja på sug och hunger?

 

Det kunde inte jag. Jag åt jämt innan jag blev sockerfri. Och ingenting smakade riktigt gott, eftersom jag aldrig var riktigt hungrig. När jag insåg att sockret var boven i dramat så bestämde jag mig för att ta bort det vita sockret ur mitt liv. Jag har haft återfall och perioder då jag fallit tillbaka. Detta har dock bara gjort att jag ännu mer insett att jag har ett missbruk. När jag tillåter socker så KAN jag inte kontrollera det.

 

Sockret påverkar inte bara min kropp och vikt, utan allra mest mitt psyke. Jag kommer in i en sockerkoma, där jag känner mig värdelös och misslyckad. Den primitiva hjärnan tar över mig och säger att jag bara MÅSTE ha socker.

Istället för att hitta någon slags balans och ständigt kriga mot sockret, så har jag valt att ta bort det och dess bieffekter ur mitt liv.

Att avstyra ett sockersug är väldigt svårt. Det är starka krafter vi kämpar emot. Hjärnan är så fruktansvärt listig och bara genom att tänka på något vi är sugna på så kan hjärnan lätt övertyga, och vipa så har vi både köpt och ätit upp en godispåse. Var är den egna viljan?

 

Jag tycker det är viktigt med att inte vara för hård mot sig själv. Du vill ditt bästa, men din kropp och hjärna är ibland svår att kämpa emot. Tänk hur faktiskt liten del av människans historia vi har haft så här obegränsat med mat. Resten av tiden har det varit ren överlevnad att få mat och enabb energi.

 

Börja med att tänka – vad gör sockret med just dig? Hur är sockrets inverkan på ditt liv? Har du svårt att motstå? Känner du dig lite sämre när du proppat i dig något onyttigt? Om ja, så är du inte ensam. Men varför får man så dålig självkänsla efter en sockerchock? – Jo, för att vi har en känsla av att vi tappar kontrollen. Och det vill man inte göra.

 

1. Förbered dig. Bestäm dig till en början hur många dagar du vill vara sockerfri. Då blir det lättare att hålla. Jag brukar rekommendera 21 dagar, alltså tre veckor. På den tiden har den kroppsliga abstinensen avtagit och det blir lättare att motstå. Oavsett om du vill leva ett liv utan socker eller bara detoxa ett tag så tror jag att det är nyttigt att faktiskt leva utan det ett tag. Är det väldigt jobbigt, så säger det sig självt. Du har ett beroende.

 

2. Gör det genomförbart. Tänk inte att det ska vara ett jobbigt helvete. Boosta dig själv. Du är grym varje dag du klarar det (och du är grym ändå). Detta är bara 21 dagar, i livsperspektiv är det ingenting.

 
3. Kompensera. Ersätt socker med saker som får dig att må bra. Som GER dig energi. Vänner, manikyr, träna, bada, läsa, en bra film – bara det ger dig mental näring. När jag slutade var den första veckan ett rent helvete. Jag bestämde mig för att kompensera sockret med chips istället. Det kanske inte är något bra alternativ, men för mig fungerade det, och då hade jag inte dåligt samvete.  När sockersuget senare försvann mer, så slutade jag även äta chips på det sättet. Hitta något som du kan äta den första tiden, som ändå inte får dig att äta socker. Och ifall du vill äta chips, tänk på att de smaksatta chipsen innehåller druvsocker. För att göra det enklare – ta lättsaltade.

 

4. Bestäm VAD du undviker. För mig så har det varit det vita sockret. All form av godis, bakverk, läsk och sötningsmedel. Så ät inte stevia-choklad om du vill vara sockerfri. Det triggar exakt samma belöningssystem och du får sug, även om det inte höjer blodsockret och är färre kalorier.

 

5. Tänk positivt. Tänk inte på allt du INTE får äta, utan allt du får. Det är DITT val att sluta äta socker, så tyck inte synd om dig själv. Sluta isåfall. Se det som en investering i din hälsa. Jag är övertygad om att sockrets negativa bieffekter kommer komma mer i framtiden, när det forskats ännu mer på. Man får heller inte glömma, att socker är makt. Det pumpas i mat och mycket vi äter för att vi ska bli beroende = vilja ha mer = köpa mer. Det är ett bra försäljningsknep, därför kommer socker och sötningsmedel aldrig riktigt försvinna, det är för mycket pengar i branschen.

 

GLÖM INTE. Du gör detta för DIN egen skull. För DIG! Du kanske inte går ner i vikt, men du gör det för din hälsa. Du kommer att känna dig piggare, gladare och friskare. Att sluta med socker har varit det bästa beslutet jag har tagit. Oavsett när jag äter socker i framtiden, så vet jag att jag mår så mycket bättre utan.

 

Stort lycka till.

 

Kärlek

Krönikor, Vardag

Konsten att räcka till.

april 22, 2014

Hej mina vackra. Ligger skönt trött i soffan efter ett av mina favvopass – step! Ska snart äta kvällsmat med yoghurt, hemmagjord sockerfri yoghurt och frukt.

 

Jag har en sak att berätta. Och det är att jag inte räcker till.

I helgen var jag ute på en skön pw med min syster, och under de tio kilometrarna vi gick hann vi pratade mycket. Jag berättade om mina visioner för sizelycklig, och hur tacksam jag är för alla fina mail jag får. När vi pratade mer om mailen, så började min syster ifrågasätta mig. ”Hinner du verkligen med att svara på alla mail? Hinner du verkligen heltidsjobb, blogg och att vara en gratisterapeut?”. Ja! svarade jag instiktivt. Sedan började jag tänka.

 

Sedan jag var med i Biggest Loser, och framför allt – sedan jag påbörjade den mentala resan efteråt – så har jag haft en mening i mitt huvud som gått på repeat. ”Jag tänker vara den som jag önskar att mitt 17-åriga jag hade”. Jag vill räcka till och hjälpa till alla som ber om den. Men tyvärr räcker jag inte till för det.

 

Elin, min vackra syster, tillsammans med ett kapitel ur Mia Törnbloms självkänslebok, fick mig att inse att det inte är hållbart. När jag kom hem och skulle svara på de mail jag skjutit framför mig ett par veckor – var 27 stycken. Nästan trettio mail från fina människor runt om i landet som vill förändra sina liv. Som ber om hjälp. Som jag önskar att jag kunde göra allt för.

 

Jag har idag svarat på de sista obesvarade mail jag fått. Och jag är så otroligt stolt, rörd och tacksam för alla mail, kommentarer och kärlek som ni ger, tro inte annat. Men tyvärr så stressar det mig att inte kunna räcka till, och därför kommer jag inte besvara några mail på ett tag. Kommer istället ha frågestunder någon gång ibland, och då får ni fråga precis vad ni vill.

 

Detta handlar om att prioritera sig själv och prioritera sitt välmående. Och nu när jag känner mig så här stark, så kan jag göra dessa val utan att känna mig som en sämre människa. Jag gör detta för att jag ska sprida och peppa er mer. Genom bloggen, instagram och facebook kommer jag ge. Och tänk på dig själv, har du något i ditt liv som stressar dig – eller som får dig att känna dig otillräcklig? Fundera ut på vad som kan göra dig starkare och få dig att utvecklas mer.
Massor av kärlek

Hannah

IMG_5274

Krönikor, Lycka

Historien om Fanny.

april 3, 2014

Jag har senaste året fått rätt många mail från fina människor, som vill ha hjälp med att hitta balansen, börja träna eller äta rätt. Jag svarar på alla mail jag får (har jag inte svarat, har jag inte fått/missat), även om det ibland kan ta tid. Detta eftersom att jag önskar mitt ungdomsjag att någon faktiskt gav sig tid och svarade på mina frågor. På min tid pratade man inte om dessa problem på samma sätt, trots att  det bara är typ fem år sedan.

 

Jag fick lite innan jul ett mail. Det var från en tjej, som var i min ålder, längd och vikt innan BL. Jag vet inte vad det var i mailet som fick mig att fastna, men det var nog att hon liknade mitt gamla jag så mycket. En tjej mitt i livet, som utåt sätt alltid mår bra, men som krigar med sin insida. Detta var Fanny. Hon hade tagit mod till sig för att skriva, och hade äntligen gjort det. Minns inte exakt vad hon skrev, men jag minns hennes önskan att må bra. Både i sitt yttre och inre. En balans.

Det som jag mest imponerades av med Fanny, var hennes förmåga att ta emot. Hon lyssnade på de enkla råd jag hade, och hon tog verkligen till sig. Jag försökte hjälpa henne att tänka annorlunda. Att förändringen kunde aldrig bli konstant förrän hon började älska sig själv.

Jag vill att ni läser hennes historia. Jag vill att ni inspireras av henne. För med henne har resan börjat på insidan. Den har börjat med Sizelycklig. Där har tyngden varit, och de andra delarna har kommit som en mindre del. När jag träffade Fanny på en fika nu i helgen, var det en helt annan tjej. Hon var självsäker, rak i ryggen och utstrålade energi. En helt annan tjej än den jag träffade en vinterkväll i januari. Magiskt att se. Det är detta jag kämpar för.

 

Fannys berättelse:

Jag började följa Hannah på hennes blogg efter jag sett henne delta i Biggest Loser. Jag kände igen mig själv när jag såg Hannah.

 

Tjugonionde oktober, skrev Hannah på sin blogg. ” Jag mår fantastiskt och känner mig bekväm i min kropp. Och det är det absolut viktigaste. Jag hoppas ni hittar er väg. Och ifall ni vill ha hjälp, så får ni alltid höra av er.”

 

Två månader senare, den sjuttonde december hade jag funderat klart på om jag skulle våga höra av mig för att få tips och råd om hur jag kunde starta en en ny livstil. Jag samlade mod till mig och skrev ett mail till Hannah. Det var ett av mina bästa beslut, Hannah skrev tillbaka och ville hjälpa mig med min resa.  Och de var i den sekunden som vår vänskap började.

 

Hannah och jag började prata om hur jag skulle kunna hitta min väg till ett nytt liv. Hon fick mig att inse att jag måste börja jobba med mitt inre för att det skulle spegla mitt yttre. Hon fick mig att förstå att det inte bara handlar om vad som står på vågen som visar på vad lycka är, utan att de är så mycket mer. Det handlar om att våga att se sig själv genom sin bästa väns ögon.  

 

Jag och Hannah träffades i januari, jag träffade en person som utstrålar så mycket glädje, kärlek och värme. En människa som visade för mig hur man fantastiskt man kan må utav mycket jobb med både inre och yttre träning. Vi pratade om allt och ingenting, hur lika beteende vi hade haft kring mat, hur man kan bryta gamla vanor, hur man kan jobba med sitt inre, vi pratade om kärlek, jobb, skola, träning, mentalitet och om hur man kan skapa en balans.

 

Jag har jobbat med allt under våren, tränat mer och njutit av mat, vilket har varit en liten del av min resa. Den största biten av resan har handlat om att jag börjat prioritera mig själv och min träning. Jag har börjat ta hand om mig själv, jobbat med mitt inre och min självkänsla dagligen och börjar nu sakta men säkert hitta en väg för att hålla en balans mellan dessa pusselbitar.

 

I helgen träffade jag äntligen min fantastiskt fina vän Hannah igen, 12 kg lättare och så mycket lyckligare. Jag är inte framme vid mitt mål ännu, men jag är en bra bit på vägen och om det är något jag är så är det så mycket mer #sizelycklig.  ”

 

En rörd coach tackar för sig och säger godnatt!

Kärlek Hannah

 

10153171_10152323758523633_1318703091_n 10174940_10152323764873633_1085656158_n

 

Krönikor, Lycka, Sockerfritt, Vardag

Nu jävlar april!!

april 1, 2014

Älskade vänner. Vilken kärlek ni ger till mig, varenda dag. Blir så sjukt rörd.

 

Mars skulle bli sockerfri för mig. Jag skulle vara en förebild, och visa att det går, och peppa er. Det var längesen jag åt så MYCKET socker som jag gjorde i mars. Förstår inte riktigt vad som hände, men det bara ballade ur. Totalt. Hetsåt senast igår, något brutalles. Tänkte ”äh, det är ju april imån, nu kör vi all in”. Kaloribomb. Kändes som 200 kg när jag gick och lade mig, brutal sockerkoma.

 

Men nej, igår fick det vara nog. Det GÅR inte längre. Jag kan inte misshandla min kropp. Jag har kommit för långt för det. Denna resan har lärt mig mer än att bete mig som jag gjort senaste månaden.

 

Började dagen med att promenera en snabb pw längs ett vackert nattgöteborg. Jag vet inte vad, men vaknade bara med tusen kilo kärlek. Energi och pepp.

 

Har varit enormt sugen på socker idag, det är ju abstinenset som ger sig till känna, men jag tänker inte ge mig.

 

Fick en fin kommentar igår, där en tjej skrev ”kanske ska du inte tänka på hur du inte ska äta och göra, utan mer hur du ska göra?” Alltså, vänd det till något positivt. Och det ska jag verkligen göra.

 

Denna månaden, april 2014, ska jag fokusera på att vara lycklig, och inte äta socker. Jag ska inte planera upp hundra punkter på saker jag ska göra, orimliga mål, utan sockret räcker. För jag vet, att får jag kontroll över sockret, har jag kontroll på allt.

 

Tack igen för all kärlek.

Hannah

Krönikor, Vardag

Dagen efter

februari 15, 2014

God morgon! Eftersom gårdagens fest låg ute i ingenstans, så sov vi där. Det blev kanske lite för mycket att dricka, men det blir så ibland. Alla hjärtans dag har aldrig varit min grej, för då tycker jag man känner sig lite extra ensam. Speciellt när man har en omöjlig kärlek.

Nu sitter jag på bussen hem till mina föräldrar och tänker. Tänker på livet. Min kära vän Emma Eklund och jag är så glad för hennes skull. Ska fira henne rejält när jag kommer till Stockholm på fredag! Men det där med kärlek alltså. Det är så otroligt starka krafter. Krafter som gör att vi alltid kämpar för det, även om det ibland kan göra ont. För när vi väl upplever den där stora kärleken, då är allt värt det. Och det är det som har fått mig att inte sluta älska. Att även om man upplever det en kort stund, en minut, en dag, så är det värt alla tårar i världen. Min pappa sa en gång, att man ska vara försiktig om vem man älskar. Att man ger en bit av sitt hjärta till varje kärlek, och den biten får man liksom aldrig tillbaka. Och det tror jag stämmer. Och på så vis blir ju kärlek. För den biten av ditt hjärta, du gav till den personen, behåller den. Även om du får uppleva nya, annorlunda kärlekar, så är det en annan kärlek.

Jag är så lycklig och tacksam att jag har fått uppleva den där magiska kärleken. Den där som fick mig att köra 15 mil mitt i natten bara för att få kyssa honom. Som fick mitt hjärta att hoppa trippelvolter varje morgon jag vaknade bredvid honom. Även om det har sårat oss och varit jobbigt, så har det alltid varit värt det. Och det kan jag se tillbaka på, som något väldigt vackert. Den där stora H-kärleken.

I år ska jag fokusera på mig själv. Mina drömmar och mina mål. Jag tänker lyssna på min pappa och vara försiktig med mitt hjärta. Jag har väldigt svårt för att få känslor, och jag tror det är bra för mig. För när jag älskar, så gör jag det 110%. Och det sätter spår. Så i år ska jag vårda om mitt hjärta. Älska mig själv, som jag nu har lärt mig mer. Med mina styrkor och brister. För jag är jag, och jag är bra.

Kärlek
Hannah

20140215-135714.jpg

Krönikor, Vardag

Kvällstankar

februari 13, 2014

God kväll älskade värld.
Nu är jag på väg hem från att firat min moster som fyller år imån. Och nu small lite verkligheten till. Nu är egentligen första gången jag är själv sedan jag kom hem från Kalmar.

Det är detta jag menar med att tillåta sig känna. Nu känner jag mig ensam och lite låg. Vad beror det på? Jo, jag och Jennifer ses ju väldigt mycket, och träffar familj och vänner så ofta jag kan. Att då vara själv kan vara jobbigt. Men jag tillåter mig själv att vara låg. Jag behöver inte vara stark och glad konstant. Det är en styrka att inte vara det.

Så nu ikväll ska jag hem till mitt älskade hem och ta ett bad. Jag aka lyssna på lugn musik, och kanske ta ett glas vin. Ha ansiktsmask och hårinpackning. Jag ska sedan kura ner mig i soffan och klippa ihop videon från Kalmar. Sedan ska jag lägga mig i god tid och vakna upp till en ny dag. Och jag vet att jag kommer må bra. Mitt tidigare jag hade köpt massa godis och vräkt i mig och somnat i matkoma och vaknat tolv timmar senare. Saker som min kropp och mitt inre inte mått bra alls över. Inte för att jag hade ätit godis, utan för att jah inte tillåtit mig själv att känna. Nu gör jag det, och det är okej.

Detta är varför jag älskar sizelycklig. Jag kan vara precis hur jag vill, och det är okej! Längtar dessutom efter Jennifers inlägg. Vill verkligen att ni ska förstå hur hon kom med på sizelycklig och hur stor del hon är. Vi har kämpat med två olika förutsättningar och olika problem. Ändå står vi här, tillsammans enade med sizelycklig. Precis som ni gör med oss. Och kom ihåg, lycka kommer man inte fram till, det är ett sätt att färdas.

Kärlek
Hannah

20140213-203727.jpg