Browsing Category

Hannahs Historia

Hannahs Historia, Livet

Syftet med sizelycklig

mars 9, 2016

För att förtydliga syftet med Sizelycklig. Detta är mitt företag, mitt namn och det är jag väldigt rädd om. Syftet är inte att uppmuntra fetma, har aldrig varit och kommer aldrig bli. Jag uppmuntrar lycka i alla former och storlekar. Att vi är vuxna och förmögna att bygga vårt eget liv. Mitt syfte är att få folk att må bättre. Att få människor att hitta sin väg, vilken den än må vara.

Hälsa för mig är ett stort begrepp, där jag fokuserar mer på den psykiska delen. MEN, jag är mån om att min kropp ska vara glad, att röra på mig lagom och att äta bra mat, för det mår jag bra av. Jag skriver och postar bilder på min kropp för att jag tycker att den är fantastisk. Inte för att det är ”så här” en ska se ut, utan för att det är så JAG ser ut. Och att jag mår bra i den. Inte du. Jag. Jag talar ALLTID om att hälsa är individuellt, ingen kan säga till någon annan vad hälsa är för den. För mig är hälsa ett rikt och lyckligt liv utan ätstörningar. Det är (för mig) att vara levande, promenera, god mat, vänner och familj. Jag mår inte så bra av kolhydrater, och då äter j.a.g. inte det. Inte du. Jag. Utan att förespråka att hela världen ska skippa kolhydrater. Min avsikt är ENBART att göra världen lite vackrare, och med större kroppsacceptans, och prata ångest. Och att stå upp för den fettfobi som finns omkring oss. När jag för över två år sedan började med detta så hittade jag INGEN som skrev om kroppspositivism.

 

 
Så. Jag skulle ALDRIG säga att någon annans sätt att leva är fel. För vem är jag att diktera vad som är rätt och fel åsikter? Alltså. Sizelycklig = Mer positivitet, pepp och kärlek. Både till dig själv, din kropp och till andra. Jag har ryggen fri och är otroligt stolt över det jag – tillsammans med er fantastiska följare – har byggt upp. Ifall min definition av hälsa inte är densamma som din, so what? Ta en bulle/proteinbar/frukt/glas vin/vatten/whatever och var glad att människor är olika! Tänk vad tråkigt livet annars hade varit?

 

 

Kärlek i mängd/ Hannah

Hannahs Historia, Krönikor, Livet, Okategoriserad

Ett öppet brev till ångesten

februari 4, 2016

Kära ångest.

Vi har nu levt ihop i snart 24 år, och jag tänkte att det var dags att du lär känna mig. Att du förstår vem jag är och vad du gör med mig. För du förstör. Du förstör så enormt mycket.

När jag inte umgås med dig så är jag världens starkare kvinna, visste du det? Ja, alltså inte fysiskt kanske, men psykiskt. Jag står upp för mig själv och mina värderingar, är orädd och nyfiken. Varför måste alla de sidorna försvinna så fort du är i närheten? Kan du berätta det för mig?

När du inte är med mig, så är jag världens bästa vän och flickvän. Då lever jag i alla känslor till max, kan stötta människor i min närhet, lyssna och finnas där. Det visste du inte va? Jag är egentligen en riktig romantiker. Det är du som gör att jag tappar de sidorna. Det är din avsikt, din uppgift. Att ta bort den värme och kärlek jag bär på. Och ersätta det med rädsla.

Vet du hur rädd jag blir när du kommer? Det går nog inte att förklara för någon som saknar förmåga att förstå, men jag ska försöka. När du ringer på min ytterdörr så blir jag livrädd. Min puls ökar och jag andas snabbare. Du är som en sådan dementor från Harry Potter, som liksom suger livslusten ur människor, utan att de kan styra. Förstår du det? Du är en dementor! Var det verkligen din högsta dröm som barn? Min var delfinskötare, tänk så olika drömmar en kan ha.

Kära ångest, jag vill vara din vän. Jag vill verkligen det. Jag förstår att du kommer finnas nära resten av mitt liv, jag fattar det. Men kan du inte vara lite mer självständig? Lite smidigare? För du förstår, att när du knackar på ofta – det är då det blir ett problem för mig. Jag kan ta att du vill komma över någon gång i bland, men nu på sistone så har det blivit för mycket. Förstår att detta gör ont att höra, men du kväver mig. Vill du verkligen det?

Föresten, tycker du inte att det är jobbigt att människor sällan pratar om dig? Att du finns någonstans lite i de flesta, men få vågar prata om det. Fast det är kanske det du vill? Du kanske innerst inne vet, att ifall en pratar om dig, bearbetar tillsammans med andra – då får du inte lika stor påverkan? Är det så?

Jag försöker verkligen förstå varför du finns, och logiken i din existens. Men det är svårt, kära ångest, det är svårt! Och jag förstår att jag är en usel värdinna när du kommer förbi, men jag försöker. Jag försöker att andas i fyrkant, dricka vatten, kolla på en film, ta en promenad, ringa en vän och allt det där som folk har sagt. Jag försöker att titta ut genom fönstret och se solen, men den når inte in när du är här.

Och detta är INTE jag. Jag är inte en ”sån där”, som liksom mår dåligt eller är svag. Inte egentligen. Du gör mig svag, och det hatar jag. Jag hatar att du gör mig skör. Jo, hata är ett starkt ord, jag vet. Men jag hatar att du får mig att bli som en tunn liten porslinsvas som det räcker att blåsa på så går jag i tusen miljarder bitar. Jag är stark. Egentligen så är jag sten, en diamant. Egentligen kan du inte slipa mig, men det är bara det att så fort jag är dum nog att öppna dörren så tränger du dig på utan att jag vill och stannar tills ditt kaffe svalnat och jag som var sten, blivit till finslipade sand på köksgolvet.

Där stängdes dörren igen. Du har gått. Pust. Jag hämtar min sopkvast och sopar upp sanden, sätter mig vid köksbordet och hämtar limmet. Sakta börjar jag limma ihop sandkornen, en efter en. Det känns till en början hopplöst, men rätt som det är så är jag ihoplimmad igen. Och lite mer finpolerad, lite starkare. Jag installerar ännu ett lås. Kanske hittar du inte extranyckeln nästa gång. Jag ska inte säga vart jag gömt den, det får ingen veta. Och trots att jag hatar dig ibland så tror jag också att du ger mig perspektiv på livet, du gör att jag älskar och skrattar med hela hjärtat när jag är glad. Pappa sa att jag är lite lyckligare än andra, de stunder jag är det. Jag tror kanske att det stämmer. Och jag är lycklig varje dag. Inte hela tiden varje dag, men stunder varje dag.

Kära ångest. Förstår du lite mer nu? Jag förstår om jag sårade dig, men ibland behöver en höra saker som gör ont för att kunna utvecklas. Och ifall du lovar att komma lite mer sällan så kanske vi kan få det att fungera? Och ifall du inte stannar så länge? Och typ ifall du lovar att inte dricka upp allt mitt kaffe, alternativt köper med ett kaffepaket någon gång ibland? En får ju ändå ge och ta i en relation, eller hur?

Tack på förhand.

Hannah Östebo

Hannahs Historia, Krönikor, Livet

Hannahs Historia: Att vända en usel månad.

januari 31, 2016

Livet består av faser och kapitel. Ibland är livet enkelt, självkänslan på topp och det är enkelt att upprätthålla ett gott liv. Och ibland är livet svårt.

Januari har varit en pissmånad för min del. Att komma hem från en underbar solsemester till en verklighet som till slut kom ikapp mig. Att lämna allt i Jönköping, lämna ett jobb jag trivdes väl med och alla mina vänner och den trygghet som studentlivet där gav var inte lätt. Från det till en ny (gammal) stad, ett nytt jobb samt flytta in hos J alldeles för fort. Jag körde på i 120 km/h innan jul och det kom ikapp mig när jag kom hem.

Först kom relationsångesten. Rädslan över tvåsamheten, rädslan över att släppa någon inpå hjärtat. Trots att J gjorde allting rätt och bara ville vara ett stöd så hjälpte det inte. Jag var skräckslagen. Är idag väldigt tacksam över hans förståelse i allt detta.

Sedan kom panikångesten. Utan förvarning så rasade världen för mig förra helgen. Panikångest som varade under hela helgen, under mitt första nattpass på mitt nya jobb och efterskalvet varande långt in i denna veckan.

Jag tror mycket har att göra med att jag kom från ett land med så mycket sol, bad och natur till kalla, snöiga, osoliga Sverige. Kroppen blir ovan av att inte någon sol, jag jobbar natt och vänder på dygnet.

Under helgen har jag ägnat mig åt promenader och återhämtning hos mina föräldrar, och det har varit underbart. Huvudet blir så mycket klarare, hjärtat känns lättare och jag ser livet ljusare.

SÅ. Mina kära läsare. I morgon är det måndag och DESSUTOM ny månad. Och vore det inte då ett ypperligt tillfälle för nystart? JO, hör jag i sjungande kör!

Mitt februarilöfte kommer vara att promenera VARJE dag minst en timma. Detta för att sedan utvärdera den psykiska förändringen, ifall mitt välmående blir stabilare och bättre!

Är ni med mig? Oavsett hur länge ni vill promenera, så en promenad om dagen under 28 dagar kan ni väl ändå avvara? Glöm inte att hashtagga #sizelycklig så jag får följa er!

Kärlek, Hannah

Hannahs Historia, Krönikor, Livet, Lycka

Höstens överlevnadstaktik.

oktober 19, 2015

Hösten är alltid en utmaningens tid för mig, har ofta haft lättare för depression och ångest när det börjar mörkna ute. Denna hösten tänkte jag arbeta förebyggande för att detta inte ska hända. Mina tips kommer ifrån tjugotre års livserfarenhet, mängder med känslostormar och slutligen det som får hösten att bli lite lättare.

  • Ensamtid. Ibland är det svårt att få tid för sig själv när livet snurrar på. För mig är det viktigt att återhämtat mig när jag har gjort något energikrävande. Då är ensamtiden så viktig. Att få bara vara med sig själv, dricka en stor kopp kaffe, kolla på en film och bara göra inget.

  • Vardagslyx. Detta är en av mina favoritord, för visst är det underbart att lyxa i vardagen? Vardagslyx för mig är att få göra en god frukost och äta den långsamt. Det är också att få måla naglarna och lyssna på lugn musik. Hemmaspa, smörja in sig och ha inpackning. Det är också att få dricka vin med bästa vänner en tisdagskväll och prata om livet.
  • Promenader. Detta är den absolut bästa medicinen mot typ allt. En morgonpromenad innan frukost gör alltid min dag bra, och får jag till ännu en promenad i (förhoppningsvis) solen så blir den bara ännu bättre. När soltimmarna minskar är det viktigt att försöka få så mycket frisk luft en kan. Påverkar välmåendet enormt.
  • Musik. Jag har samlat på mig lite mysiga spellistor som jag har på när jag är hemma eller promenerar. Måbramusik som gör hjärtat lätt. Mycket James Bay, Jack Johnson, First Aid Kit och Adele. Mums!
  • God mat! Lägg lite extra tid på att göra god mat med mycket färger som kan ge ögat lite kärlek. Att allmänt skämma bort sig själv med god och hälsosam mat är en investering i ditt välmående.
  • Stanna upp och fundera över ditt liv. Är du där du vill vara i livet? Hur prioriterar du dig själv? Vad kan du göra för att må bättre? Skriv små listor på saker du kan göra ifall du känner dig lite låg. En liten emergency-list att ta fram när det krävs. Ofta när en är låg, har ångest eller liknande så är det svårt att se ljuset. Då kan det vara bra att ha en liten ICE-list, där det står exakt vad du ska göra. Exempel kan vara ”ring en vän nu! Ta en promenad. Ta en dusch”.
  • Sätt upp små lappar! Ta små post-it-lappar och skriv små söta saker till dig själv. Sätt sedan lapparna på diverse saker i ditt hem. Badrumsspegeln, på kastrullen så du ser innan du kokar ditt ägg. Små ord som påminner dig hur fantastisk du är!

För att summera min lilla lista så är det inget revolutionerande, utan det handlar om ett aktivt val att vårda sig själv, både ut och in. Att må bra när årstiden säger tvärtom är kanske en utmaning men det går! Och som jag brukar säga, det viktigaste är inte att vara superglad jämt, utan att vara levande. Lycka kommer man inte fram till, det är ett sätt att färdas.

Kärlek

Hannah

Autumn

Hannahs Historia, Lycka

VILKEN SOMMAR!

september 1, 2015

HERREGUD vilken sommar! Det har varit den mest kaotiska, bästa, jobbigaste och underbaraste sommaren.

Det största som hänt denna sommaren i Sizelycklig-väg är min artikel som publicerades på SVT Opinion och fick över 16000 (!!!) delningar på Facebook. Den spred sig även till vårt Norge där Nettavisen, en stor nättidning, publicerade en artikel om mig, som även det fick enorm spridning. Helt galet roligt, och jag kunde inte vara stoltare.

 

Denna sommaren har i mitt privatliv varit minst sagt turbulent, och det har också gjort att jag inte hunnit/pallat att prioritera bloggen. Jag har en önskan att publicera mycket och ofta, men ibland kommer livet emellan och då är det svårt att hinna allt en vill. Som ni sett på min instagram så har en söt liten man dykt upp lite, och kan stolt säga att det är min pojkvän, J. Ni som har följt mig under åren vet att jag lider av extrem förhållandeångest. Detta är någonting jag är mitt uppe i och kämpar emot. Kommer berätta mer om detta när jag kan se det ur perspektiv.

 

Nu i höst kommer jag att vara ordförande i mitt sexmästeri Fezztingen. Ett sexmästeri innebär ett studiesocialt utskott, där vi anordnar sittningar och andra event för studenterna. Detta är typ det roligaste som finns, och känner mig så hedrad att leda denna grupp.

Jag kommer även att jobba rätt mycket på Scandic här i Jönköping. Det är ett väldigt roligt jobb och passar min sociala sida som får möta mängder av trevliga människor varje dag.

 

Att få utveckla min blogg, varumärke och företag är något jag prioriterar i allra högsta grad i höst. Jag vill föreläsa mer, blogga mer, skriva mer och berätta mer. Jag vill inkludera er läsare, lära känna er bättre. Något jag älskar (hehe) är att stå framför kameran, och en dröm är att få göra det mer. Än så länge bara skisser, men det hade varit magiskt.

 

Nu ska jag lägga mig tidigt, drabbades hårt av insparkssjukan och imån bär det av till ett dygn i Stockholm för att träffa min man och fira hans födelsedag.

 

Vill avsluta med att tacka. Tack för alla fantastiska meddelanden, kommentarer och mail jag dagligen får. Tack för att ni stärker mig, och för att ni lyfter mig. Mitt arbete för kvinnokroppen och självkänsla hade aldrig varit möjlig utan den enorma stöd jag får. Från familj, vänner och ni som följer mig på diverse sociala medier.

 

Mängder av kärlek

Hannah

 

D60-2015_31928

Hannahs Historia, Krönikor

Honor your curves

juni 4, 2015

På nästan varenda reklampelare i vårt avlånga land så omges vi med retuscherade reklambilder. Nu inför sommarsäsongen så har de stora klädföretagen börjat med bikinireklamer. En stor del av dessa är väldigt smala kvinnor vars bikini sitter perfekt. Inte en celluliter, inte ett fel. Vad säger det till oss människor som inte ser ut på det sättet?

Jag är en 1,80 lång och kurvig kvinna som idag älskar alla mina kurvor. Idag har jag en stark självkänsla som inte avundas de smala modellerna, utan är väldig nöjd med min kropp. Men det har tagit mig två år av hårt arbete för att bygga upp den självkänslan jag idag har. För tre år sedan hade jag kunnat bryta ihop över en bild på en smal bikinitjej. Borde jag kunde stänga bort det och inte bry mig? Ja, absolut, men då fanns inte det som ett alternativ och jag sög åt mig likt en tvättsvamp hur jag borde se ut.

Det är så sällan som vi möts av ”riktiga” kroppar (alltså kroppar med kurvor, bristningar och celluliter) i media. Och även om det är reklam och det inte är till för att spegla verkligheten så tror jag att det bidrar till en ohälsosam självbild. Jag tror att många kvinnor mår dåligt över att se en bild av kvinnokroppen som en väldigt liten procentsats kan leva upp till. Det blir en ständig jakt på den perfekta ouppnåeliga kroppen. En ständig känsla av att man inte duger som man är.

Jag driver ett företag som heter Sizelycklig där jag är ute och föreläser om självkänsla och kroppsideal. Jag gör det för mitt sjuttonåriga jag, som hade behövt höra att hon dög. För alla människor som sagt till sig själva att de är värdelösa och att allt sitter i kilona. Och för att jag inte skulle drunkna i självhat så var jag tvungen att acceptera min kropp. Visst, jag har gått ner i vikt, men det satt aldrig där. Min dåliga självbild följde med oavsett hur mycket jag gick ner. Jag skulle aldrig bli som de perfekta modellerna på reklampelaren.

När jag ser dessa bilder idag är jag glad att jag kommit ur det. Självföraktet alltså. Jag är glad att jag valde att se hur vackert livet faktiskt är, trots att jag inte nådde den där drömkroppen jag drömde om som yngre. Det var när jag insåg att jag var mer än ett fettprocent som jag kunde börja leva. När jag kunde mäta min lycka i annat och värdesätta min kropp på andra sätt än som en storlek. När jag insåg hur fantastiska mina ben är som för mig framåt varje dag. Mitt leende som (förhoppningsvis) gör människor glada när jag möter dem. Mina armar som omfamnar livet med alla dess upp- och nedgångar.

Jag tycker det är viktigt att människor utgår från sig själva, är sitt eget ideal. Börja ifrågasätt hur media speglar kvinnokroppen, se bortom de photoshopade reklambilderna. Se människan bakom modellen. Hon har säkert komplex precis som vilken människa som helst. Försök att inte se det så som jag gjorde, att bara för att det är annorlunda kropp från din så gör det inte din mindre värd. Du är precis så jävla värdefull som det bara går. Med eller utan celliluter, bristningar och kurvor.

Kärlek

Hannah

Hannahs Historia

Ångest var det ja.

mars 7, 2015

Hej mina kära. Nu har jag återhämtat mig från min senaste ångestattack och kan se det utanför mig själv. För samtidigt som ångesten inte är JAG så hjälper det mig mycket att tänka att den är en del av mig. Som att hon är min vän, som bara gör mig uppmärksam på att jag har för mycket. När jag får ångest så är det i olika faser. Jag har en förfas, då jag känner en obehagskänsla i kroppen, någonting är inte rätt. Jag kan känna oro i magen, eller en klump i halsen som jag skulle börja gråta för vad som helst (vilket jag oftast då gör). När ångesten sedan kommer är det en ännu starkare reaktion. Jag tappar liksom mig själv i stunden, verklighetsuppfattningen försvinner lite och jag får fysiskt svårt att andas. Vill bara bort. Bort från situationen, bort från staden, livet, allt. Jag vill aldrig dö när jag får ångest, jag vill bara BORT. Öde ö någonstans långt borta.

 

Det som räddat mig och min ångest är att identifiera den. Berätta om den, vara öppen. Jag skäms inte, utan ser det som något jag delar med många, som är ofarligt men väldigt obehagligt. Jag ser ångesten som en kurva, och efter det värsta så dalar alltid kurvan. Det går ALLTID över. Det i princip enda som hjälper sedan är att sova. Eller promenera, motion gör mycket. En nära vän berättade häromdagen att sång tydligen ska hjälpa, att man inte kan ha ångest och sjunga samtidigt. Ska testa nästa gång! 😉

 

Idag har jag ångest väldigt sällan. Detta är första detta året, och det gick över rätt snart.

 

Det som ångesten lär mig, är att det är en varning. Ångesten säger till mig att jag har för mycket. Att någon förändring måste ske. En vän sa till mig häromdagen, ”måste du köra på antingen 1an eller 6ans växel?”. Och det är lite sådan jag är. Otroligt intensiv, det jag brinner för ger jag 110% till. Och ibland rinner  det över, det blir bara för mycket.

 

Jag kanske inte lever som alla andra. Jag går på en högskoleutbildning, jobbar extra på Scandic, är med i ett sexmästeri som tar mycket tid, har eget företag och föreläser. I min värld finns inte ”ledig kväll”, ”tar helg” eller ”semester”. Jag är ständigt uppkopplad, försöker göra andra till lags och samtidigt prioritera mig själv och hinna med hela livets berg- och dalbana. Det är svårt att få ihop allt. Och trots att mycket stressar mig är jag så tacksam för alla bitar i mitt liv, som ger såå mycket.

 

Men nu blev det för mycket. Fick stanna upp, andas. Vad behövs förändras? JO, jag behöver bättre rutiner. Så, from nu är det full fokus på bra mat, sömn, träning och skola. Meditera och hitta stunder att koppla av. Stå upp för mig själv, våga säga nej (även om jag kanske inte vill). Efter två dagar känner jag mig redan starkare. 2015, du är MIN.

 

Kärlek

Hannah

Hannahs Historia

Psykisk förkylning och nystart

december 27, 2014

Älskade vänner. Det är ett tag sedan jag skrev, men jag har haft mitt liv som har snurrat alldeles för fort. Nu har jag haft en vecka hemma hos mina föräldrar över jul och börjar äntligen återhämta mig.

 

Man kan nog säga att jag haft en psykisk förkylning. Varit i obalans, överstressad, utmattad. Kalla det vad du vill, men jag har helt enkelt haft för mycket.

 

Ska jag berätta ett recept för hur man bränner ut sig på ett par månader? Blanda ihop heltidsstudier, deltidsjobb och massa extraaktiviteter. Tillsätt ca. noll timmars träning, varken psysisk eller fysisk. Toppa detta med massa socker. Tada! Fungerar varje gång!

 

Så, jag har alltså jobbat slut mig. Detta har visat sig genom att jag har en trötthet, som sömn inte hjälper, kan sova hur länge som helst utan att vara pigg. Det har känts lite som att det är ett grått moln över allt jag har gjort. Ingenting har känts särkilt roligt, utan att jag mått fruktansvärt. Det har bara varit grått. Det som gjort mig levande har varit att spela i mitt nya band, och att mysa med min brorsdotter. Då har lyckan varit total. Att träffa mina vänner och familj har självklart bidragit mycket.

 

Nu får det vara nog, jag vill inte må dåligt mer. Jag tänker inte bortprioritera min hälsa mer nu är det nog. 2015 kommer så otroligt lägligt för min nystart.

 

2015 ska bli året som jag försöker utesluta sockret helt. Det är min drog, tyvärr, och jag kan inte ha det i mitt liv. Jag är inget offer, och det inte synd om mig, men mina hjärnspöken när sockret tar över orkar jag inte med mer!

 

Så. 2015, dig ska jag vårda. Jag ska prioritera mig själv och min hälsa. Jag ska göra allt i min makt för att må så bra som jag kan. DET är sizelycklig. Det är resan, färden. Jag söker inte ett mål, en destination eller en vikt. Inte längre. Jag är förbi det. MEN, jag har inte haft snälla tankar mot mig själv den senaste tiden, och när sockret tar över min hjärna, och när jag bortprioriterar fysisk träning och egentid, då är det lätt att onda tankar tar över.

 

SÅ. 2015, du är så otroligt välkommen. Jag tänker se dig som rent, oskrivet block. Jag utmanar mig själv att ha 365 dagar sockerfritt, och ni kommer få följa med på vägen. TACK för att ni fortfarande vill följa med.

 

Kärlek

Hannah

 

Hannahs Historia

De fyra faserna.

juli 28, 2014

Nu ska jag berätta för er om hur min matproblematik ser ut idag. Hur jag har insett att det går i fyra faser, och hur de påverkar min självkänsla.

 

Det jag vill att ni ska veta är att detta handlar inte om vikt för mig längre. Det handlar för mig om en känsla av kontroll, jag vill känna att jag har kontroll och balans i livet. Mitt liv idag går inte att jämföra med förr då jag hade extremt dålig självkänsla och mitt matmissbruk tog över mig. Idag är det mer en balans, och framför allt så blir det inte lika mycket dippar. Men, man får inte glömma att jag levde 20 år av matmissbruk och okontroll. Det är inget man blir ”frisk” ifrån och sedan aldrig behöver arbeta med. Jag tänkte under varje sekund på mat, hur, vad och när jag skulle äta. Det blev en besatthet. Antingen skulle jag räkna varenda kalori, eller så skulle jag tänka på hur extremt mycket onyttigheter jag skulle äta. När jag arbetade så skulle jag tänka ut hur jag under rasten skulle köpa massa gott, som jag sedan skulle gömma i min arbetsbil alternativt väska. Det var verkligen mitt stora missbruk.

 

Jag har balasen – oftast – idag. Oftast går det bra och jag mår bra. Men det kommer perioder som det är jobbigare och jag tappar kontrollen. Vid de faserna, så måste jag arbeta mer för att känna att jag duger. Jag säger inte att jag känner mig värdelös, utan att det krävs mer aktiv träning som säger att jag duger. Så, vad är då de fyra faserna? Det ska jag nu berätta.

 

Fas 1. Detta är den fas då jag inte tänker på mat, och inte har sockret i mitt liv alls. Jag äter hälsosamt, tränar och känner mig bra precis som jag är. I denna fasen behöver jag inte arbeta så mycket med min självkänsla, för den kommer naturligt. När jag inte har sockret i min hjärna, så är det lättare att kontrollera och styra sina tankar. Jag känner att jag duger, oavsett vad jag gör. Denna fas brukar jag ha i ca två-tre veckor.

 

Fas 2. I denna fasen har jag fått in sockret litegrann, och äter kanske lite, men fortfarande så har jag kontroll. Jag mår inte dåligt över det, utan känner fortfarande balansen mellan mat, träning, sömn, nöje osv. Även här så är det lätt att styra min självkänsla och känslan av duglighet, för jag ger mig själv den pepp jag behöver. Skillnaden mellan 1 och 2 är enbart att jag äter lite socker (och att oftast fas 2 leder till fas 3). Denna fasen är ungefär i en till två veckor.

 

Fas 3. I denna fas har jag börjat äta mer socker och känner sakta hur det börja ta över mig, jag mår ännu inte så dåligt men nu är jag i en förnekelsefas. Jag vill inte erkänna att jag är beroende av sockret och att det börjar styra mer. Här börjar jag märka hur självkänslan kan svikta. Jag kanske känner mig tjock på morgonen eller ful i favvoklänningen. Här börjar jag boosta mig själv extra. För att inte se det som en prestationsbaserad självkänsla – alltså att jag duger när jag presterar och är duktig. Det handlar inte om att jag går upp i vikt (som jag kanske gör under denna fasen), utan det handlar om att jag inte har kontroll. Denna fasen är rätt kort, max en vecka.

 

Fas 4. Nu kommer vi till den sista fasen, och jag avskyr att vara här. Som tur är så är jag bara här i max ett par dagar. Här har vi fasen då jag tappar det. Helt. Jag äter hur mycket som helst och kan verkligen inte kontrollera det. Socker framför allt, men allt onyttigt jag kan tänka mig. Denna fas levde jag under långa perioder i förr, och idag är det bara enstaka dagar varannan månad. Och det är okej. För när jag kommer till fas fyra, så vänder det. Jag står inte ut längre, och då vänder det. Så mina faser blir en spiral.

 

Förr tänkte jag alltid att det var kört. ”Det spelar ändå ingen roll”. Det är INTE sant. Det spelar roll, och framför allt hur du ser dig själv. Ge aldrig upp! Livet går upp och ner, det är det som är charmen! Du kan välja att kämpa mot det och förneka, eller så njuter du av resan. Jag växer varje dag av min mentala resa, och jag älskar det som kallas livet. Inte för att det är en rak väg jag färdas på, utan för att det är ett äventyr.

 

Igår var jag i fas 4. Jag var bakfull och köpte allt jag kunde tänka mig och åt. Jag åt tills jag mådde så illa att jag knappt kunde andas. Kände mig så otroligt påverkad, det blir nästan som en drog. Ett sömnmedel, jag kände mig inte normal. Och det var okej. Ja, visst det är inte bra för min kropp att äta onyttigheter, men ifall det fick mig att idag vända så är det okej. Jag är okej, och jag reser alltid mig igen.

 

Så, ge inte upp. Livet går upp och ner, och livet är vackert. Du är vacker, och du duger i alla lägen. Alltid.

Hannahs Historia

Hannahs Historia: Flickan som jag.

juni 9, 2014

Hej älskade vänner. Idag var jag och solade vid havet med mina bästa vänner. Från distansen av filten såg jag en del av min historia spelas upp framför mig.

 

 

När vi legat och varit i princip själva på badplatsen så dök det upp en halv skolklass med barn, de var runt 10-11 år. Först kom alla killarna springandes, kastade av sig sina väskor och rusade till bryggan. De var i den åldern då de verkligen inte bryr sig om hur de ser ut, säger eller gör, och de hade inget fokus på någon utanför killgänget. Efter killarna kommer det ett gäng med tjejer gåendes snabbt. De vill inte halka efter, men de vill inte springa. De är så mycket mognare och mer medvetna om sina kroppar, man såg det i hur de gick, förde sig och pratade.

 

 

En av tjejerna är jag. När jag ser henne, så är det jag. Vi var egentligen inte lika i utseendet, men det blev en sådan flashback från min egen barndom.

 

 

Flickan gick precis som de andra tjejerna, pratade precis som dem och skrattade minst lika mycket. Hon stack inte ut på något sätt, möjligtvis att hon hade lite mer former än de andra tjejerna, och ändå visste jag precis hur hon kände.

 

 

De andra tjejerna slängde snabbt av sig flipflopsen, shortsen och t-shirten. Under var det små, outvecklade, framtida kvinnokroppar. Tjejerna tyckte det skulle bli skönt att bada, och årets nya bikini de köpt med mamma invigdes idag.

 

 

Alla utom den där flickan. Hon hade också köpt ny bikini och hon älskade säkert att bada, men hon hindrade sig. När alla de andra tjejerna var färdiga och stod i bikini, så stod hon kvar. Jag tror inte att någon av de andra uppfattade situationen, utan att de tyckte mest att hon var seg. Men jag såg henne. Jag såg paniken i hennes ögon över att behöva visa sig i bikini, jag såg ångesten hon utstrålade över sin kropp.

 

 

Jag såg alla otaliga gånger jag och mina vänner åkt för att bada. Jag såg alla gånger då mina vänner satt i bikini och pratade med killar och inte reflekterade alls över hur de såg ut. Jag såg den inre paniken som flickan hade, över att behöva gå typ 50m till vattnet UTAN handduk, eftersom ingen annan hade det. Jag såg, att trots att hon var så ung, så var hon redan där. Hon var redan missnöjd med sin kropp, hon tänkte på vad hon åt och jämförde sig med andra. Precis som jag gjorde. Precis som jag ägnade 20 år av att göra.

 

 

Historien fortsatte med att flickan snabbt bytte om och tog med sig handduken ända ner till vattnet. Och precis innan hon hoppade i så slängde hon handduken på marken. De skulle få se henne så lite som möjligt. Så lite som möjligt, mig.

 

 

Det var mycket med den flickan som fascinerade mig. Framför allt att jag kände så med henne, och jag förstod precis vad hon gick igenom där och då. Samtidigt, så fick det mig att fundera på när komplexen kom för mig. När började jag ogilla min kropp? När jag tänkte efter, så kunde jag faktiskt inte komma på att jag någonsin gillat den förr. Att jag någonsin sa fina ord till mig själv.

 

 

För mig idag, så är jobbet med självkänslan en självklarhet. Men hur ska det vara det för den flickan, när man aldrig lär sig att man duger i skolan? Jo, man har kanske livskunskap, men hur mycket lär man sig om att man är okej där? Att man duger precis som man är, oavsett betyg, klädesplagg eller hårfärg.

 

 

Tänk att ägna ett liv åt självförakt, så som jag gjorde. Att varje dag intala sig själv hur ovärdig man var. Och vilken ful kropp man hade.

 

 

Är det då konstigt att det tar lång tid att kompensera alla år man behandlade sig själv som en papperskorg?! Ifall man ägnat 20 år åt att säga elaka saker till sig själv, tror man verkligen att det kommer förändras för att man säger fina saker till sig själv i en vecka?

 

 

Att arbeta med sin självkänsla är en ständig utmaning, och någonting man måste upperätthålla hela tiden, precis som kondition. Du måste arbete med din ”psysiska fysik”, och vattna dig själv med kärlek och respekt. Ifall du gör det, och dagligen gör dig själv medveten – då kommer du kunna släppa så mycket som tar energi, fokusera på det som får dig och må bra OCH framför allt – tillåta dig själv att vara lycklig.

 

 

Idag var den absolut första gången i mitt liv då jag låg och solade med några vänner och kände mig bekväm. Jag låg i min bikini och hade en fantastisk dag. Jag kände mig förtjänt att vara där precis som alla andra, och jag njöt verkligen. Det var en helt obegriplig känsla. Det handlar inte om kilorna, det handlar inte om siffran på vågen. Det handlar om min hjärna, mitt hjärta. Det handlar om att jag idag är mitt eget ideal, och är så bekväm i min självkänsla att jag inte behöver jämföra mig med någon annan. Det handlar om att jag idag vet att lyckan är ett sätt att färdas.

 

 

Jag hoppas att flickan en dag förstår det.

 

 Kärlek

Hannah

hh9juni

Hannahs Historia, Krönikor, Lycka

Hannahs Historia: Sommarångesten.

maj 26, 2014

Varma dagar, sol och kärlek. Grillning, havsdopp och solnedgångar. Sommaren är så fantastisk vacker, och den tidpunkt vi svenskar laddar solcellerna för att klara av resten av året. Så. Alltså borde man längta hela året till sommarn och allt vad det innebär. Men för mig har det alltid varit ångestfyllt.

 

 

Jag minns när vi skulle ha simprover i högstadiet. Alltså, man skulle simma typ 250 m för att bli godkänd. Så alla fyra klasserna begav sig till ett tjärn som låg en bit bort från skolan. Det enda jag kan minnas var ångesten. ”Hur ska jag göra för att komma i vattnet utan att visa mig?” eller ”måste säga att jag har ont i magen” var tankar som dök upp. Jag minns att jag virade runt handduken runt mig och hade den hela vägen till badstegen, där jag raskt plumsade i. Ingen skulle få se.

 

 

Jag har haft fantastiska somrar, jag har verkligen det. Varit ung och galen, gått i för korta kjolar, kysst okända killar, cyklat på stränder, grillat marshmallows, spelat fotboll, nattbadat, döpt stjärnor och druckit häxblandningar. Sommaren är underbar och jag upplevt så mycket under dessa soliga dagar. MEN ångesten har alltid funnits.

 

 

Ångestmoment 1)Bikini. Att sola, bada, gå omkring i. Fruktansvärt! Hur fin bikini det än var så kände jag mig alltid som en strandad val. Dessutom kände jag allas brännande och dömande blickar, även fast jag bara målade upp det i mitt huvud. Jag hade alltid med mig en tunika att ta över bikinin ifall jag nu nödvändigtvis skulle förflytta mig. Skulle jag sola skulle det helst vara själv på min altan. I alla andra bikini-sammanhang kände jag mig något fruktansvärt obekväm.

 

Ångestmoment 2)Klänningar. Åh, dessa klänningar. När jag var stor så levde jag i klänning och kjol. Och såklart – leggings. När sommaren kom så bytte jag ut leggingsen mot strumpbyxor. Eftersom jag är så lång, så kändes klänningarna alltid för korta. Klänningar med bara ben fanns inte på kartan. Tror det var sommaren 2013 jag nästan första gången gick barbent. Sjukt. Då var jag 21 år.

 

Ångestmoment 3)Shorts. Jag ägde aldrig shorts, utan möjligtvis avklippta strumpbyxor, men jag använde de aldrig. Förra sommaren började jag använda shorts, men det var fortfarande fruktansvärt jobbigt. Vad var jobbigt då? Jo. att visa benen. Att visa mina kraftiga vader och lår. Kände mig så utblottad. Det som var värst var att jag ständigt tänkte ”de tycker jag är äcklig. De tycker jag är ful”, om människor jag mötte (ifall jag nu av någon förmodan skulle HA shorts 😉 ) . Alltså, jag mådde dåligt över vad jag trodde att andra tänkte. Helt ologiskt, men det är ångest.

 

 

 

Jag har levt så länge med en rädsla för sommaren. En rädsla för att alla ska tänka och nu plötsligt SE hur tjock jag är. Och även om jag hade gått ner det mesta förra sommaren, så var den mentala delen inte där. Jag var inte där.

 

 

Detta året har jag ägnat mig åt så mycket självterapi. Jag har boostat mig själv, peppat och lärt mig att älska mig själv. Jag har fått hjälpa andra, och det hjälper även mig – att förstå andra och veta att man inte är ensam. Jag har verkligen levt i skräckblandad förtjusning inför sommaren, just för att få visa mig. Så många år jag har gått och svettats i leggings, även de hetaste dagarna.

 

 

Men nu är det SLUT på det. Jag har fått nog av att skämmas över mig själv. Jag är så ofantligt stolt över den jag är idag, och hur jag ser ut idag. Jag tänker inte skämmas mer. Så. I sommar står jag upp för mitt 15-åriga jag. Mitt 18-åriga jag. Jag står upp för de som inte ännu vågar, som inte riktigt är där. För ifall jag kan få en person att våga älska sig själv, då har jag kommit så långt.

 

 

Detta handlar inte om mina kilon. Jag har inte perfekta ben. Jag har celluliter, och det dallrar när jag går. Ibland skaver låren ihop, och jag har fullt av blåmärken från jobbet. Men det struntar jag i. Idag bestämmer jag själv över mitt liv. Jag är mitt eget ideal.

 

 

Låt sommaren 2014 bli året du vågade. Oavsett ifall du bar shorts i en dag, eller gick stolt i bikini hela sommaren. Låt sommaren 2014 bli året då du blev ditt eget ideal, då du kämpade för ett jämställt förhållande mellan hjärna och hjärta. Då du lärde dig att säga ”jag är okej, jag duger”. Då du såg dig själv genom din bästa väns ögon. Våga älska dig själv!

 

Pina inte igenom dig en sommar i för mycket kläder för att du skäms. Tro mig, jag har varit där. Och det kommer vara värt det. Att våga, att öppna ögonen och se hur vacker du är, det kommer vara värt det. Tagga #barabenrevolutionen eller #sizelycklig på Instagam. Du är inte ensam, låt oss göra det tillsammans.

 

 

Nu börjar sommaren för mig. Denna sommaren kommer bli fantastisk. Även om jag är 30 kilo lättare, så har blivit av med den mentala resväskan. Den som ständigt tryckte ner mig. Och den vägde tio gånger mer.

 

 

Kärlek Hannah

 

10403451_10152441410428633_4656847924977781226_n 10378934_10152428247878633_7849027225165392535_n

Hannahs Historia, Krönikor, Lycka

Hannahs Historia – 2012 vs. 2014

maj 19, 2014

Hej mina älskade vänner. Nu var det dags för ännu ett avsnitt av ”Hannahs historia”. Jag tänkte berätta för er hur en vanlig dag såg ut i mitt liv för två år sedan. Och hur det ser ut idag. Det är personligt, och det är jobbigt. Men det är sanningen, och jag behöver berätta den.

 

För två år sedan idag bodde jag i Jönköping. Jag flyttade dit i januari 2012, för att plugga engelska och kriminologi på högskolan där. Jönköping har alltid stått mig nära eftersom min syster pluggar där, min mamma och moster har gjort det – och jag har alltid velat göra det. Anledningen till att jag flyttade var för att jag var trött på mitt liv här. Jag trivdes inte med mig själv, och en nystart i en nystad var precis det jag behövde.

 

För två år sedan så vaknade jag, antagligen väldigt bakfull. Jag festade väldigt mycket under det halvåret jag bodde där. Jag gick upp, tittade mig i spegeln och sa instinktivt ”fan vad du är sämst” till mig själv. Dessa ord följde med mig genom dagen, och jag levde med en ständig känsla av att jag inte dög.

 

För två år sedan hade jag otroligt dålig självkänsla. Jag bodde tillsammans med två killar i en rätt stor fyra, och varje morgon jag vaknade så skyndade jag mig att sminka mig innan någon av dem hann se mig. Jag levde med en ständig stress över hur jag såg ut. Jag var extremt noggrann med att klä mig så man inte kunde se min övervikt, folk skulle aldrig se hur dåligt jag mådde över det. Eftersom jag brydde mig så vad folk tyckte, så handlade jag alltid onyttigheter och smusslade i väskan, så att ingen skulle se vad jag hade i kassen. Jag vräkte i mig godis i mitt rum. Ensam.

 

För två år sedan hade jag en mask. Som jag dagligen tog på mig, vart jag än skulle. Jag var väldigt social och lärde känna massa underbara människor, men det var som jag verkligen öppnade mig för. De flesta trodde att jag var en självsäker, partysugen och alltid glad bastant tjej som älskade att sjunga. Det var sidorna jag visade. Jag visade inte jag dagligen avskydde kroppen jag levde i. Jag avslöjade aldrig hur dåligt jag mådde, över mitt yttre och inre.

 

För två år sedan hade jag ett extremt bekräftelsebehov. Eftersom jag ofta var ute på krogen, så var det väldigt ytlig bekräftelse jag sökte. Och eftersom jag varken var nöjd med mig själv eller min kropp, så fick jag inte i närheten av det jag får idag. Men jag sökte den. Hos alla människor jag mötte skulle jag vara skön, ball och rolig. Jag ville sticka ut, jag ville bli älskad för kvällen. Jag drack ofta alldeles för mycket. Ballade ur. Drog hem någon okänd kille, och vaknade med ångest. Ännu mer tom än dagen innan. Och så höll det på.

 

För två år sedan brydde jag mig inte om framtiden. Jag hatade att tänka på den. Detta ledde till att jag, som alltid varit duktig i skolan, struntade i det.  Jag har alltid haft lätt att lära, men högskolestudier är helt annorlunda. Där får man lägga tid, mycket tid. Jag lade ingen tid alls, och när jag i slutet på april hoppade av samtliga kurser, så stod jag där med 30,000:- i studieskulder. Dessutom hade jag bränt mina 100,000:- i sparpengar. På vad? Absolut ingenting. Alkohol, cigaretter, cafébesök och oändligt många kassar med godis, chips och onyttigheter.

 

För två år sedan var vikten mitt absolut största fokus. Att bli smal, smal, SMAL. Det var det enda som betydde något. Det och att få bekräftelse. Jag gick på LCHF, Viktväktarna, lågkalorisoppor, allt under detta halvår. Men jag trodde aldrig på att jag skulle klara det, och sockret tog över. Jag gick nog upp 20 kg under de sex månaderna jag bodde där. För varje gram jag gick upp, tog det emot ännu mer att titta mig i spegeln. Jag definierade lycka i kilona.

 

 

För två år sedan hade jag tappat kontrollen. Och hoppet. Jag var i sådan extrem förnekelse. Jag stängde av känslorna av att jag mådde dåligt och bara körde på. När jag idag ser tillbaka så kan jag se i mina ögon hur jag mådde och känna min inre panik, som jag aldrig släppte fram. Inte pratade jag med någon om att jag mådde dåligt, för jag förstod det knappt själv. För två år sedan levde jag, men jag var aldrig levande.

 

 

2014. Idag vaknade jag utvilad i min säng. Idag var min första tanke positiv. Jag gick upp och tittade mig i spegeln. När ord som ”vad stora lår du har” dök upp, så viftade jag bort dem. Jag tror alltid att onda tankar kan komma till en, men det gäller att inte tro på dem och att lära sig se det positiva. Istället sa jag till mig själv ”du är fantastisk. Idag är ännu en dag du får chansen till att sprida det du älskar mest”. Det gjorde starten på denna dag så bra.

 

 

Idag äter jag för att må bra. Jag är ute ur mitt sockerberoende, och det gör mitt matbeteende så mycket lättare att hantera. Jag skuldsätter inte mig själv ifall jag vill äta en pizza en kväll. Jag gör det för att jag vill, och mår inte dåligt över det. Jag ser även min kropp mer som mitt tempel, jag vill inte äta skräpmat varje dag. Det är ingen papperskorg. När jag äter onyttigt eller dricker alkohol, då tar jag konsekvenserna av det – utan att jag är en sämre person.

 

 

Idag har jag inte längre vikthets. Detta har kommit bara senaste månaderna, då jag slutat totalt fokusera på vikten. Idag ser jag min kropp som något levande, och siffran på vågen kommer aldrig göra mig lycklig. Jag är i mål – inte beroende på hur mycket jag väger, utan hur jag ser på mig själv. Jag accepterar mig själv idag, hela mig. Med alla mina styrkor och svagheter. Jag är jag, och det är okej.

 

 

Idag lever jag i nuet och samtidigt längtar efter framtiden. Jag njuter av att må bra, och tar det inte för givet utan uppskattar det varje dag. Jag tillåter mig själv att känna – att vara glad, ledsen, arg och besviken. Idag berättar jag för mina nära ifall jag skulle vara ledsen, och stänger aldrig in känslor. Det är det som gör att jag mår så bra, för jag tillåter mig själv att få utlopp för alla känslor när de kommer.

 

 

Det är väldiga skillnader på den jag är idag och den jag var för två år sedan. Även om det är stora viktskillnader, så är den största skillnaden min insida. Jag känner mig trygg i mig själv. Jag försöker leva hälsosamt, inte för att gå ner i vikt – utan för att min kropp mår bra av det. Jag älskar livet, med alla upp- och nedgångar.

 

 

Idag lever jag. Men framför allt – jag är levande.

 

 

Kärlek Hannah

 

skillnaden

Hannahs Historia, Krönikor, Lycka

Jakten efter den perfekta kroppen

maj 12, 2014

Hej mina älskade vänner. Äntligen måndag igen och Hannahs Historia! Idag ska jag prata om jakten efter den perfekta kroppen. Något som jag för ett par år sedan hade gjort allt för att få.

 

Det tog mig 21 år att älska min kropp. 21 år att förstå att det är så mycket mer än kilorna på vågen som gör dig vacker. I mer än två decennier tyckte jag att jag hade den fulaste kroppen på jorden.

 

Det är inte märkligt att våra självbilder är så skeva. Media pumpar i oss ett ideal som vi aldrig uppnår. Modellers orealistiska (för de flesta) och retuscherade kroppar. Inte konstigt att vi känner oss misslyckade då.

 

Jag tyckte fram till att jag var drygt 20 år att jag inte var tillräckligt bra. ”När jag blir smal, då kommer jag bli snygg” har alltid varit en rad som gått på repeat i mitt huvud. För när jag blev smal så skulle jag genast bli lyckad. skulle alla mina drömmar uppfyllas.

 

Jag växte upp i ett lugnt område utanför Göteborg. Båda föräldrarna gifta, yngsta av tre små blonda barn. Idylliskt. Inget traumatiskt som har hänt. Under de tretton år jag gått i skolan har jag aldrig blivit mobbad. Tvärtom, jag har aldrig haft sociala problem, och alltid haft mycket vänner. Varifrån kommer då denna självbild och dåliga självkänsla?

 

Prestationsbaserad självkänsla. Det är nog det de flesta av oss har. En känsla av att vi duger när vi gör något bra, när vi presterar. Där har jag alltid varit. Jag har dugit när jag gått på en diet som funkat, när jag har fått högsta betyg, eller när jag stått på scen och sjungit. När andra har sagt till mig att jag varit duktig. Men så fort man gör fel eller något går emot en, så har jag känt mig värdelös. Fullkomligt värdelös.

 

Att ha en dålig självkänsla leder ofta till att man söker bekräftelse hos andra. Konstant. Jag har levt många år på självkänsla jag fått av killar och människor jag mött. Jag har bjudit på mig själv och varit den roliga tjejen. Då har jag fått den bekräftelsen jag behövt för stunden. Men det blir som att hälla vatten i ett glas utan botten, du kan aldrig känna dig hel och glad över något någon säger, för det rinner bara ut. Du behöver bara mer.

 

Den perfekta kroppen för mig har allid varit smal. Ju smalare, ju bättre. Ju färre kilon som vågen visade, desto lyckligare blev jag. Detta resulterade i många depressioner under min gymnasietid eftersom jag ständigt pendlade i vikt.

 

Idag, så intalar jag mig varje dag att jag älskar min kropp. Självklart har jag dagar då jag inte gör det, men när jag säger det till mig tillräckligt många gånger så tror jag på det till slut. Och jag har kommit så lång väg. Jag känner idag att jag är vacker, oavsett vad vågen visar. Jag vet idag att skönhet inte sitter i hur mycket du väger. Utstrålar du självkänsla, kärlek och styrka, då är du vacker.

 

Arbeta med dig själv varje dag. Se dig själv genom din bästa väns ögon. Vad skulle hen säga om dig? Att du är fantastisk och underbar precis som du är, eller hur? Ja, för det är du!

 

Jag är glad att jag har tagit mig ur den ”smal-hetsen” jag tidigare var fokuserad på. För du kommer leva ett långt liv, och jag lovar att du kommer att ångra om du på ålderns höst tänker igenom ditt liv som en enda lång jakt efter den perfekta kroppen du aldrig uppnådde. Gör din kropp perfekt – som den är nu. Arbeta utifrån den du är, med det du har. Ifall du har mycket övervikt så mår du säkert bättre fysiskt utan extrakilorna. Men jaga inte ett ouppnåeligt mål. Nöj dig. Älska dig och din kropp, oavsett storlek. Ifall du vill gå ner i vikt, så kommer du inte lyckas mer ifall du hatar kroppen du har nu. Det enda du då har är en prestationsbaserad självkänsla, som kommer att tycka du är misslyckad ifall du går upp ett par kilon.

 

Du är fantastisk. Älska dig själv.

 

Säg till din spegelbild varje dag att du duger. Framför allt – släpp det prestationsbaserade. Skilj på person och prestation. DU är en fantastisk person. Oavsett vad vågen visar eller hur mycket du tränar.

 

Kärlek

Hannah

mmmm

 

Hannahs Historia

Hannahs Historia: Relationsångest

maj 5, 2014

Jag klipper här med det lilla röda sidenbandet och inviger Hannahs Historia. Här kommer det varje måndag komma en krönika om något personligt. Innan jag bestämde mig för detta, frågade jag mig själv ”vill jag verkligen utelämna mig såhär?” När jag tänkt långt och länge, insåg jag – ja. Jag vill dela mina historier i hopp om att någon känner igen sig. Då måste det vara personligt.

Idag ska jag berätta om min relationsångest.

 

När jag var 18, så träffade jag min första kärlek. Han var perfekt och allt jag drömt om. Vi blev blixtförälskade. Problemet var dock att när vi sa att vi var ett par, så fick jag panik. Alltså brutal ångest. Det var en känsla av extrem rädsla och instängdhet. Jag tror att jag var livrädd för att älska – men framför allt – att älskas.

 

Under denna perioden hade jag extremt dålig självkänsla, blandat med ett bra självförtroende. Alltså, jag bar omkring på en fasad och mask att jag var en självsäker tjej, när jag inombords kände mig så liten. Till detta så hade min morfar fått cancer, och jag besökte honom varje dag innan han gick bort. Min morfar var en stor stöttepelare i mitt liv, och den tatuerade fjädern på mina revben står för honom.

 

SÅ, det var mycket yttre faktorer ja, men jag fick sån panik av att någon faktiskt tyckte om mig. För den jag var, på riktigt. Inte den jag försökte ge sken av, utan mitt riktiga jag.

 

Jag insåg aldrig att det var ångest jag hade och hittade därför aldrig ett sätt att bearbeta det. Har genom åren pratat mycket med Q (min psykolog) om detta, och hon har förklarat ångest som en kurva. När man står på toppen av sin ångestkurva vill man instinktivt BORT direkt. Det var vad som hände mig, och vårat förhållande tog slut efter bara ett par månader. Och jag kände mig så frii. Q förklarade senare för mig att ifall man faktiskt accepterar och ”genomlider” just ångestattacken, då går den över. Men detta tog mig tre år att förstå.

 

När jag tre år senare träffade H, trodde jag att jag var färdig med min mentala resa. Jag hade nyligen kommit från Biggest-slottet och var så sugen på träffa killar. Men jag hade levt tre år nu utan att tillåta mig att känna, så något seriöst letade jag aldrig efter.

När H kom in i mitt liv, så rev han min mur. Jag blev otroligt förälskad. MEN. Som ett brev på posten kom även ångesten. Den ville att jag skulle bort, bort, bort. Fort – nu! Till min gamla, trygga värld. Men då hade jag ändå bearbetat andra typer av ångest och visste vad som höll på att hända. Men detta gjorde mig rädd. Rädd att låta ångesten ta över, och att jag skulle sluta känna.

Skärmavbild 2014-05-05 kl. 20.05.44

Jag minns en kväll. Jag var i hans dåvarande hus. Det låg rätt öde och vi stod ute på en av balkongerna och tittade ut i det tysta mörkret. Såg alla hundra stjärnor. Jag berättade att jag ville döpa en stjärna innan jag dör. ”Den döper vi”, och pekade på den starkast lysande. DÄR kom den. Från ingenstans dök ångesten upp. En obeskrivlig känsla, och jag ville ur min kropp, ur hans hus och framför allt ur hans liv. Det som dock hände nu, för första gången, var att jag valde att släppa in honom. Jag berättade hur jobbigt det var och hur rädd jag blev för att sluta känna. Och han förstod. Han höll om mig, och fick min kurva att för första gången vända. Jag tog mig igenom det. Det var där och då som jag bara släppte alla livlinor och flytvästar. Och föll djupare än jag någonsin vågat. Jag blev så sjukt jävla kär. Att få känna de känslorna är det mest magiska jag upplevt. Och jag är så stolt för att jag faktiskt vågade.

 

Så, om du känner igen dig i något jag skrivit, så är mitt enda råd – släpp taget. Våga älska. Den stora kärleken är värt allt. Oavsett om du är kär en dag, ett år eller ett liv. Det är värt allt i världen.

 

Jag sörjer inte vårt förhållande idag, dock kommer jag alltid vara tacksam för att han hjälpte mig att övervinna min ångest. Det räddade mig och gör att jag inte är rädd för framtiden längre. Så, tack Hampus. Jag kommer alltid att älska dig för det.

 

Att övervinna rädslor eller i detta fall, ångest, kan kännas omöjligt i början. Det är svårt att veta hur man ska reagera när ångesten kommer. Idag har min attacker i princip försvunnit, vilket känns väldigt skönt. Men kommer en panikkänsla i bröstet, så tycker jag det är viktigt att intala sig själv att den får komma. Det är okej. Låt den komma – och . Ångestkänslor stannar inte i kroppen för alltid. Det går över.

 

Låt aldrig rädslan hindra dig från att älska.

 

Kärlek Hannah